Stacks Image 144365
BROTTETS TUNNEL. TUNNELN UNDER LIMHAMN 2012
Stacks Image 35986

Ingångarna till tunneln är nu plomberade och rörtornet föll för grävskororna i september 2012. Längst ner på sidan har jag lagt in en skiss på rörtorn och tunnel. Bilderna har ett nummer vid bildtexten som talar om var (ungefär) bilden är tagen.

OKTOBER 2012 Hur tog vi oss in? Rörtornet, bilden här ovanför, som var Cementfabrikens ingång till tunneln var den sista byggnaden i den östra delen av området som revs. Längst ner på sidan berättar jag hur vi tog oss in.

Man kan undra vad som är mest vansinnigt; att bygga en två kilometer lång tunnel under bebyggt område och använda den i tio år och sedan plombera den, eller att ta sig in till denna tunnel 35 år efter att den plomberades "för alltid" och dessutom finna nöje i det? Två saker ska jag inflika, vi tog oss in och ut utan att lämna minsta spår efter oss och utan att göra någon som helst åverkan. Fast vi var i alla fall inte lämpade för besök i de finare salongerna när vi väl tagit oss ut och upp ur tunneln.

Stacks Image 41239

(1) Enda bilden på trappan som tog oss 17-meter ner i underjorden, kameran riktad uppåt. Har du någon gång trampat på sprödbakat wienerbröd? Då är man fullt upptagen med att vara fäst i allt som går att hålla sig i. Jag har efterbearbetat bilden och gjort den ljusare och ökat kontrasten titta på trappstegen uppe till höger i bild så förstår du vad jag menar med sprödbakad wienerbröd.

Tyvärr blev det inte så mycket bilder där det var som mest spännande, det är viss svårighet att fotografera när båda händerna är upptagna med att klänga sig fast i någonting som sitter någorlunda fast. – Det kanske mest dumdristiga men samtidigt mest spännande jag någonsin gjort.

Stacks Image 35990

(2) Belöningen, tunnelns mynning i norr 17 m.u.h. här nere var det varmt, tyst och dimmigt.

I stora delar av tunneln låg dimman tät, det droppade och stundtals sprutade vatten ur väggarna. I denna dimma var det svårt att fotografera, avståndsmätaren ville inte fokusera och allt ljus blev som helljus i tät dimma.

Stacks Image 35994

(3) Här nere fans inget klotter, inget sönderslaget och inga andra spår av mänsklig aktivitet från de senaste 35-åren. Till och med lysrören var hela.

I mitten på 60-talet planerades för en tunnel under Limhamn som skulle förbinda kalkbrottet i söder med cementfabriken i Norr. Boende längs med den två kilometer långa "brottets bana" klagade på buller och damm, den framväxande bilismen och dess bilister klagade på att det alltid var stopp vid Linnégatan när de långa och långsamma kalktågen tuffade förbi, vilket de gjorde i tid och otid.

Stacks Image 35998

(3) Ursäkta bildkvaliteten, det är upplevelsen som är det primära. En mer adrenalinintensiv UE upplevelse har jag svårt att tänka mig, bilderna blev få och inte alltid helt lyckade.

1968 fick så statsministern, som på den tiden hette Tage Erlander inviga den 1913 meter långa och 17-45 meter djupa tunneln till alla närboende och trafikanters glädje. Nu ersattes spårbundna vagnar med ett löpande transportband.

Stacks Image 36002

(3) Transportbandet är borta men rullarna är kvar, föreställ er vilket dån här måste ha varit när bandet med kalkkross rullade norrut. Vem hade som uppgift att smörja alla lager?

Under 10-år rullade bandet med krossad blöt kalk (kalkslam), från kalkbrottet till cementfabriken för att sedan pumpas upp till de närliggande slambassängerna. Om den transporterade volymen var tillräcklig för betala av investeringen i tunneln på 10 år är väl tveksamt.

Stacks Image 40067

(4) Det var bara att gå vidare, varje steg, varje meter var lika spännande, och överallt hängde stalaktiterna från taket

Stacks Image 40071

(5) Stalagmiter, det är tapparna som bildats av stalaktiternas eviga droppande av kalkhaltigt vatten. Vi hade gott om riktiga ficklampor och mycket batterier med oss. Mobiltäckning? Inte här nere.

Stacks Image 40073

(6) Tunneln är 1 900 meter lång, vi har nått skylten 1 500, d.v.s. 1 500 meter kvar till Kalkbrottet. Fuktigheten var hög och dimman var påtaglig, här har ingen varit sedan före millenieskiftet.

Stacks Image 40077

(7) Närmre slutet av tunneln, -södra delen, här var transportbandet borta, förmodligen avlägsnat redan 1977?

När miljonprogrammet väl hyst in Sveriges befolkning i en 70-talsvariant av Per-Albins folkhem så minskade den ständiga efterfrågan på byggmaterial. Dessutom var metoderna att framställa cementen enligt våtmetoden? energikrävande, det måste ha konsumerats enorma mängder dyr energi att koka bort allt vatten från slammet.

Stacks Image 40079

(8) Lite till höger i bild ovanför röret som sticker upp ur vattnet kan man se en liten rektangel, skylten som berättar att det är 200 meter kvar. Längre än så här kom vi inte men vad gjorde det. Det här var livets mest adrenalinstinna dag. Här är vi 40 - 45 meter under havsnivån.

För andra nyfikna själar som också lever efter mottot; "Jag behöver inte inledas i frestelse, jag kan gå själv" har jag väntat med publiceringen av detta äventyr. Och gå fick vi, först krypa, sedan gå på vatten för att slutligen promenera 1700 av de 1900 meterna under Limhamn, vid skylten 200 meter (kvar) var tunneln vattenfylld så där var det stopp annars hade vi fått återse dagsljuset i kalkbrottet, nu promenerade vi de 1700 meterna tillbaks också. Tunnelns lutning är från 17 m.u.h. vid cementfabriken och 45 m.u.h. vid kalkbrottet så lite uppförsbacke var det på tillbakavägen.

Stacks Image 41245

(2) Tillbaks till avlastningsstationen 17 m.u.h. allt var rostigt och skört, dimmigt, och ... spännande.

Nu är rörtornet och tunnelingången borta på riktigt, schaktet är förmodligen fyllt med rivningsmassor och annat kross så den som inte äger en maskin att gräva 17 meter djupa hål med kommer inte in i tunneln från Cementfabriken.

Stacks Image 41114

(2) Kalkstalaktiterna har hindrats av lysröret, men tagit en omväg för att fortsätta

Stacks Image 41122

PS: Oktober 2012, Så här tog vi oss in
Limhamn 18 mars 2012 kl 06.52 (Bilden på tornet är tagen september 2012) INGÅNGEN
Rörtornet till sedimentsdammarna var ingång till tunneln. Tornet var väl plomberat och det fanns ingen rimlig möjlighet att ta sig in i det. Nordväst om tornet, på marken mellan dammarna hittade vi en plåtlucka, ca 1 x 2 meter som gick att lyfta. Härunder låg det fullt med 20 kilos cementsäckar, troligen från 1977 då tunneln stängdes. Först tog vi ett foto så vi skulle komma ihåg hur det såg ut därunder. Sedan lyfte vi upp en säck sedan en till och ytterligare en..... etc. Efter ca 25 säckar såg vi ut som glada bagare, men därunder blottades också en rörkulvert som kanske kunde gå dit vi ville. Fler säckar fick lyftas ur och så småningom var det möjligt att krypa in i den smala rörkulverten. Ryggsäcken fick bindas runt midjan och släpas efter oss då det var för lågt för att ha den på ryggen. Efter 10 - 15 meters krypande var det ett hål i kulverten som gick till en elcentral, med en halvemeterdjupt vatten, det blir till att klättra på väggarna. Men, nu var vi i alla fall inne i rörtornets källare.
.
.
Resten av upplevelsen, vilket är den mest adrenalinintensiva jag upplevt under mitt vuxna liv har du läst om här ovanför. Efter ca fyra timmar kröp vi upp och ut samma väg som vi tog oss in. Säckarna lades tillbaka och plåtluckan lades i exakt samma position som innan vi kröp ner. Efteråt syntes inga spår av vad vi gjort och upplevt. Resten av dagen besökte vi Packhuset, Kvarnhuset och några andra delar av cementfabriken som då ägdes av Cementa/Heidelberg Cement, idag ägs området av NCC.
.
.
Rörtornet på bilden föll i september 2012 och ingången är definitivt plomberad vid det här laget, dessutom gå det inte att se var den var längre, allt är ett enda stort fält och snart byggs en ny stadsdel här.

Stacks Image 42496
.

Nedanför hittar du nio länkar till de olika delarna av cementframställningen.
2 0 0 9

2 0 1 2
Stacks Image 44658

Tunneln under Limhamn
100 2

2 0 1 3