Stacks Image 1218

PLATTENBAURUINERNA AN DER WOLLENBERGERSTRASSE
Stacks Image 35927
.
Stacks Image 211585

.
Sedan lång tid tillbaks ligger de nio husen öde på Wollenbergerstrasse, det har dykt upp spekulanter med jämna mellanrum och nu har en ny visat sig villig i att investera i området. Om det blir av återstår väl att se? Berlinarna är luttrade på goda idéer som mals sönder av verkligheten.

Men storleken och mängden spelar roll, det har genomförts massor av lyckade projekt och säkert ännu fler misslyckade, stadsdelar av moderna ruiner är ingen bristvara i f.d. DDR och östra Berlin, så går det inte vägen här så går det vägen någon annanstans och råvara att förädla saknas inte.

Under en viss tid, troligen under Balkankriget sena 90-talet har här varit en flyktingförläggning. Området har varit tillhåll för hemlösa och kriminella, polisen har med jämna mellanrum städat upp området och även lyckats gripa personer som hållit sig borta från lagförda brott här.

Ett av polisens besök rörde sig om en anmälan av mord på platsen vilket bekräftades när man väl kommit dit. Området och de nio höghusen har stundtals betraktats som ”no go zon” för ordningsmakten.

Men sedan staden Berlin och polisen rensat området har husen ”plomberats” och vissa trappor tagits bort. Allt för att undvika vidare bosättningar av såväl illegala invandrare som kriminella som håller sig undan lagen.

Detta är ”plattenbau” i original. Om vi funderar över vårt svenska miljonprogram från sent 60-tal och nästan 10 år framåt, kan vi föreställa oss vad ett sönderbombat Tyskland, öst och väst i allmänhet och Berlin, Dresden och Hamburg i synnerhet var i behov av.

Efter kriget fördrevs tyskar och andra som flydde från tidigare ockuperade områden i Tjeckien, Polen och Ungern, ungefär 15 miljoner, -det får dagens mellanösternkonflikter att blekna. 15 miljoner flyktingar till ett sönderbombat land där lika många redan saknade fungerande bostäder, lätt att inse att behovet av bostäder var gigantiskt.

100 2

Stacks Image 1241

Porten står öppen, bara att gå in, växtligheten var ett större hinder än några av ordningsmaktens försök att hindra utomstående att ta sig in.

I både öst och väst byggdes det så mycket de förhoppningsvis icke sönderbombade fabrikerna mäktade med. Med halva befolkningen boende i ruiner var det fokus på kvantitet, stapelbara standardelement att byggas likt legoklossar och därefter i en höjd som motsvarade bostadsbehovet på plats, eller som i Östtysklands fall, vad femårsplanen bestämt.
.

Stacks Image 1245

Känns nästan som någon håller trappan ren, skulle tro att det bor några mindre lyckligt lottade individer någonstans i det här huset.

De första 50-talsbyggena i öst var monumentalt höga och kallades för Stalinarkitektur, de förärades breda gator och pampiga offentliga platser med statyer i områdena. Men bostadsbehovet minskade inte, så än mer fokus lades på kvantitet, folk måste helt enkelt ha tak över huvudet, allt annat kom i andra hand. Faciliteter som dusch, VC och badrum fick stå tillbaks, det fick man dela med andra i ett duschrum på varje våning, lägenhet delade man redan med ytterligare en familj.
.

Stacks Image 52981

De här trapporna, har den bruna DDR färgen och den dekadenta dekorationen av västerländsk graffiti.

Byggandet kulminerade vid det tidiga 80-talet när mer än 120 000 lägenheter per år byggdes, -av östtysk standard och så hade det pågått sedan mitten av 50-talet. Ni minns planekonomin och NNP
Netto National Produktion, från partihögkvarteret hade man i planen bestämt att högst 4 % av lönen skulle gå till hyra, så de lyckliga DDR medborgarna kunde spendera sin lön på ett gott liv. Men dessa fyra procent räckte långtifrån till uppvärmning, nödvändiga reparationer och nödvändigt underhåll.
.

Stacks Image 1249

Som vanligt såg det likadant ut vart man var, våning efter våning.

Tänk tanken att Löven bestämmer att Svensson i snitt efter skatt ska betala max 800 – 1 200 kronor i månadshyra, det blir inte mycket uppvärmning och underhåll för den summan.

Följden blev att de äldre husen inte erhöll något underhåll alls och det kostade inte mer att bo i de nya lägenheterna, de kanske t.o.m. hade egen toalett och egna badrum. Viljan att flytta till nya lägenheter var stor och de gamla övergavs efterhand som man fått nyckel till sin nya plattenbauvåning på 13e våningen. Det kostade inte mer ändå att bo nytt som att bo gammalt. Även om gammalt bara var tio år, fast helt utan service och underhåll.
.

Stacks Image 1255

Från trappuppgången i husens mitt gick sedan korridorer till lägenheterna. Rummet till höger är troligen ett av de gemensamma toalett- och duschutrymmena.

Allt ägdes av det offentliga i DDR, de kommunala bostadsbolagen drogs med tunga förluster, de fick ju in max fyra procent av lägenhetsinnehavarnas lön till driften. Det var lättare att be om mer pengar från staten i nästa femårsplan till nybyggen än att försöka finansiera underhåll av de hus som stod upp. I statistiken kunde DDR skryta med en nybyggnation av bostäder som få länder, men att bostäderna övergavs efter tio år om alternativ fanns och att de var i uselt skick, den statistiken uppvisades i alla fall inte i DDR.
.

Stacks Image 1259

Trapphusen på gavlarna var en vaker tanke och säkert tilltalande när de var nya, men det var då.

Det var inte bara bostadssektorn som fungerade så här. NNP tar inte hänsyn till avskrivningar och underhåll, så vägar, järnvägar, vattenledningar, telefonkablar etc. allt lämnades till att fungera när det var gjort, vid eventuella fel var god dröj ända in i evigheten, den som varade fram till 3 oktober 1990.

Järnridån föll från östra sidan, inte av kanoner utan av folket som bodde där. Det visade sig direkt efter murens fall och införandet av D-marken att 16 miljoner DDR medborgare som nu utgjorde 20 % av 80 miljoner i det nya enade Tyskland stod för mindre än 2 % andel av BNP.
.

Stacks Image 52975

Inte bara fönsteran var borta, trapporna och avsatserna vippade lite i sina infästningar.

Wollenbergstrasse var ett typiskt DDR område, byggt i panik, vilket är lätt att förstå, först bodde folk här och var nöjda med standarden. När sedan gummilisten i englasfönstret torkade så det läckte in vatten, blev de fyra procenten i hyra en klen tröst. Därefter fungerade inte den gemensamma toaletten i slutet av korridoren, den hade frusit sönder, när hissen en gång stannat stod den stilla och den värme man kunde klämma ur elementen på vintern försvann genom dåligt tätade betongblock och obefintlig isolering.
.

Stacks Image 1269

Utsikt från ett trapphus till huset mittemot

Ruinerna

Det är faktiskt skrämmande att vara här inne, runt om hörs trafikbuller från den intensiva Berlintrafiken, men här har naturen tagit över. Träden som en gång var buskar skymmer insikt och utsikt, befinner man sig högt uppe ser man några rävar springa omkring i den djungel som en gång var gården där barnen lekte och Herr Schmitt gick ut med hunden på kvällen. Apokalypsens hemvist, inte en ruta hel, alla trappräcken borta, ibland saknas trapporna och det upprepar sig i huskropp efter huskropp. Den som tror på Zombier av modernt lågpris-Hollywoodsnitt hade haft ytterligare ett obehag här inne.

100 2

Stacks Image 211599

… och nästa hur och nästa hus, de är identiska

Byggnaderna var gjorda av prefabelement som staplats på varandra, på sina ställen kändes att infästningarna mellan golv och vägg inte längre uppfyllde ens östtyska byggnormer, delar av husen gungade. Mest obehagligt var att gå i de trappor som befann sig vid husens gavlar, inga ytterväggar var kvar och trappräckena var borta, samt att de tunga betongtrapporna inte satt riktigt fast utan med oregelbundna mellanrum gungade till, tills en annan punkt i konstruktionen bar dem.
.

Stacks Image 211597

Man ska akta sig för fallande glasbitar

Troligtvis är man inte ensam här, det är man inte mitt inne i Berlin på ett 2-3 hektar stort område. Någonstans i någon annan trappuppgång, osynligt för mig står några unga killar och målar över redan existerande graffitti, någonstans i en källare befinner sig någon som just vaknat upp ur heriondimmorna, men jag får känslan att de som befinner sig här inte vill synas, kommer ovälkommet besök går man hellre undan än visar sig. Det luktade som i Christiania på sina ställen, det hörs regelbundna ljud som inte kommer sig av vind eller trädgrenar. Det finns folk här, det finns säkert några som bor här och de går bort när jag kommer. Jag ser ingen, men här och var lämnar de spår efter sig och vissa rum är utrustade som ”hem” med madrasser, lådor och möbler. Det fotograferar jag inte, det är någons privata svär.
.

Stacks Image 211593

På väg in till nästa huskropp…

I områdets äldsta delar, det syns vilka de är, de har en något mindre stram arkitektur, har BAFU GmbH Bildungszentrum für Bauberufe, motsvarigheten till vårt yrkesinriktade byggprogram försökt sig på att öppna en hantverksskola för byggjobbare. Ingen aning om när det öppnade eller stängdes, men på telefonsajterna likt hitta och Eniro står de fortfarande kvar med adressen Wollenbergstrasse.
.

Stacks Image 211595

Som ser likadan ut som de jag redan besökt.

Ett synligt spår har de lämnat efter sig. Murareleverna har vid den norra entrén murat upp ett vackert språng i tegel, uppenbart inte från tiden huset restes, det är bara statyn av madonnan och Jesusbarnet som fattas, hade det murats före 1989 hade det varit avsett för Lenin, Marx eller Honecker. Vid huvudentrén där de flesta entrérutor ersatts av nitade plåtstycken, men där dörren står på vid gavel står den strängt menande skylten ”Dieses Objekt ist alarmgesichert”. fel tempusform, var inte är!
.

Stacks Image 211591

Nu går jag ut, tre huskroppar av nio besökte jag, tror inte jag missade något unikt och de som dolde sig i skuggorna kunde komma fram igen

På vägen ut gående på redan upptrampade stigar i djungeln står det plötsligt en pelare med parkeringsskylt ”reserviert PERSONAL”. Man får titta noga på marken, men det här har en gång varit asfalt och en parkeringsplats och nu har växtligheten tagit över allt och låtit P-skylten vara kvar, P-platsen var i alla fall avgiftsfri.
.

Stacks Image 211589
Stacks Image 1364
Stacks Image 1358
Stacks Image 1360
Stacks Image 1362