MALTFABRIKEN I DRESDEN-NIEDERSEDLITZ
.
Maltfabriken Dresden-Niedersedlitz, ett hundraårigt bygge som står kvar trots 70 års bristande underhåll och 30 års uteblivet underhåll.
.
Här bryggdes det malt till Dresdens alla bryggerier för hundra år sedan. Det är ett fabrikskomplex som tar upp ett stort kvarter, uppskattningsvis 4 hektar i Dresdens södra utkanter. Adressen är Straße des 17. juni, vad som hänt den datumen berättar jag om längre ner. Det mest utmärkande är två skorstenar, i alla fall är det vad betraktaren tror. Efter viss efterforskning visar det sig vara luftintag till fabriken. Det måste funnits en anledning till varför man önskade sig ett luftintag runt femtio meter över marken.
.
meter över marken. Luftintagen har till och med namn Max och Moritz och lär ha fått namnen efter två ”seriefigurer” från 1800-talets senare hälft kring vilka det gjordes sedelärande historier om småpojkars uppfostran, busliv och humoristiska göranden. Ungefär som om Albert Engström skulle ritat sedelärande serier om två busungar, från den tidens moralhorisont.
.
Ingången till fabriken blev genom ett källarfönster, sedan fick ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset innan jag kunde gå vidare
.
Nästa källarrum bjöd på nitade kar av järn där malten med gravitationens hjälp tagit sig neråt. Svalt och skönt var här också, under 30°C.
.
1873 inhandlades tomten av bröderna Adolf och Moriz Pick, närheten till den intilliggande järnvägen var av betydelse, det var stora mängder malt som skulle hanteras. Bayern var den ledande och största öl producerande delstaten bestående av många småbryggerier. I Sachsen som var den näst störta öl producerande delstaten var marknadsstrukturen annorlunda här dominerade ett fåtal stora bryggerier hela marknaden. Dresden var vid tiden innan första världskriget Tysklands livsmedelscentrum, som utöver jordbruksproduktionen med dess kransindustrier höll sig med de största choklad- och kafferosterierna. Vid fabrikens öppnande var den Niederseidlitz största arbetsgivare för en kort tid.
.
.
Innanför de små källarrummen var korridoren som så småningom ledde till trappan upp till fabriken.
.
Hela byggnadskomplexet är byggnadsminnes skyddat, ”da die Gesamtanlage denkmalgeschützt ist”. 2014 visade ett byggföretag från västra Tyskland intresse för byggnaderna och hade för avsikt att renovera och göra maltfabriken till en bostadsrättsförening. Nu är det sommar 2019 och det ser inte ut att vara mer än orört, även om delar av fabriken är mycket seriöst avspärrade”. Att rusta upp fabriken till beboeligt skick är med säkerhet en tidskrävande och kostsam historia.
beboeligt skick är med säkerhet en tidskrävande och kostsam historia. Som allt annat så är det en gång ordentligt byggt och väl underhållet. När sedan DDR förstatligade fabriken gavs inte mer underhåll än som var absolut nödvändigt för att hålla väggarna stående. När DDR föll och Treuhand tog död på Maltfabriken ersattes bristfälligt underhåll med inget underhåll.
.
Väl uppe från källaren blev tillvaron genast ljusare
.
I fabrikshallarna försvann det mesta av ljuset igen. De små skyttegluggarna till fönster snålade på insläppet, vilket gav ett mer spännande ljus.
.
Det går knappast att berätta något om de östtyska industrierna utan att tre saker ständigt återkommer i samtliga historier. Tiden före DDR, den var hemsk så pogromer och nazisternas illgärningar finns där mer eller mindre direkt påminnande om vad som skett. Det östtyska förstatligandet efter kriget, VEB och industrikombinat är ord som alltid dyker upp. Slutligen i post-DDR, då Treuhand som med marknadens hjälp tog död på alla hjälplösa industrier och skapade en arbetslöshet av gigantiska
hjälp tog död på alla hjälplösa industrier och skapade en arbetslöshet av gigantiska mått. Det sistnämnda hade med största sannolikhet gått ännu värre om inte Treuhand bildats och agerat, då hade än mer pengar förspillts i förlustbringande verksamheter och förnyelseprocessen hade tagit ännu längre tid. Maltfabriken i Niedersedlitz-Dresden innehåller hela spektret av dessa tre företeelser.
.
På det nedersta planet var det mörkt och golvet var av sten
.
Det gick att se i det bristfälliga ljuset, men inte mycket mer.
.
Nästa våningsplan bjöd på betydligt mer ljus, men när jag insåg var ljuset kom ifrån upplevde jag den sortens spänning man inte alltid vill uppleva. Spiralen i mitten blev min trappa upp till nästa plan.
.
Från start fram till nazisternas maktövertagande var det mest business as usual, lite fler anställda, lite mer efterfråga på öl, vilket resulterade i lite mer efterfråga på malt. Hur fabriken hanterade hyperinflationen har jag inte läst något om, men den dåtida tyskens törst efter ett gott öl var säkert likvärdig dagens törst. Även om produktion och distributionen saknade dagens rationalitet, var längtan efter en god öl densamma. Jag kan inte ens föreställa mig hur bokföringen under hyperinflationen gick till. ”Fyra ton malt inhandlat till en kostnad av en halv lastbil, ca 450 kg 1000-markssedlar. Processad och klar en halv vecka senare, såld till Dresdner Brauerei för en lastbil ca 1,8 ton 1000-markssedlar? När sedan, när nazisterna tog över var det för länge
Dresdner Brauerei för en lastbil ca 1,8 ton 1000-markssedlar? När sedan, när nazisterna tog över var det för länge sedan slut på inflation, men då började, på galna diktaturers vis en hänsynslös förföljelse av ”felande element” vilket måste drabbat många företag. Delar av arbetsstyrkan kom inte till jobbet en dag eftersom de med hot och våld tvingats åka godsvagn till sin egen förintelse. En av bröderna Pick som var ägare och grundare till fabriken var gift med en judinna, Julia. I augusti 1942 begick Julia självmord innan hon skulle transporteras till en säker död i dödslägret Theresienstadt.
.
Trägolvet var inte längre att lita på, det sviktade vid varje steg.
.
Det var däremot järn- och träbalkarna.
.
Jag har inte läst något om att fabriken skulle ha skadats under de allierades intensiva bombningar av Dresden under krigets sista dagar. Det ser inte heller ut som några av byggnaderna skulle vara reparerade eller tillbyggda efter kriget. Att fabriken klarat sig, vilket det i alla fall ser ut som, beror nog på att den ligger långt från centrala Dresden och att det säkert fanns mer vitala saker att förstöra. Bombningarna av Dresden under krigets sista dagar var mer i syfte att moraliskt knäcka det som fanns kvar av tysk nazism och hade lika gärna kunnat bli en atombomb om man hade haft tillgång till fler. Nu hade man bara två bomber av den kalibern Little Boy och Fat Boy och de hamnade som bekant över Japan. Historien säger oss också att USA, med många tyska immigranter och med större krigsbekymmer i Stilla havet, hellre såg att deras egen fiende Japan, drabbades av atombombens förödande kraft och biverkningar, medan Dresden fick fungera som avskrädesplats åt de tusentals ton bomber som inte längre behövdes för att få slut på kriget, så man blev av med dem.
tusentals ton bomber som inte längre behövdes för att få slut på kriget, så man blev av med dem. Dresden hamnade därefter i den sovjetiska zonen av det sönderbombade och uppdelade Tyskland. Den zonen blev 1949 den nya staten DDR, en lydstat under Sovjetunionen.
Vart bröderna Pick som grundat fabriken tog vägen efter kriget finns det inte information om, men maltfabriken inkorporerades samma år som DDR bildades i VEB Getränkekombinat och verksamheten fortsatte. 1956 moderniserades fabriken till DDR Standard. Det kan väl sägas, och det säger jag av egen erfarenhet att den östtyska ölen var en av de få konsumtionsvaror som höll västklass. Även om den krävde betydligt fler anställda per producerad hektoliter än vad som krävdes i det andra Tyskland, väster om järnridån.
.
.....Det blev försiktiga steg runt ljusinsläppet
.
30 juni 2019
Det har blivit svalare i inlandseuropa, temperaturerna orkar inte längre över 40°C men håller sig åtminstone över normal kroppstemperatur så den egna vätskekonsumtionen ligger fortfarande runt 7–9 liter vatten per dag och en öl på kvällen. Efter några timmars turistande i Dresden häpnas jag över vad man är på väg att åstadkomma. I det som för snart 75 år sedan blev Europas mest sönderbombade stad reser sig nu replikor, eller kallade det kopior på de borgarhus som bara var stenhögar efter kriget. Kvarter efter kvarter återställ
.
.
stenhögar efter kriget. Kvarter efter kvarter återställs i det som en gång hette Elb-Florens, Elbes Florens. Välputsad elegans i alla ära, men jag fortsätter söderut mot Straße 17 Juli, skänker åter en tacksamhetens tanke till Google Maps, även om Google säkert sparat min rutt och vet mer exakt var jag befann mig och när under min lilla cykeltur, mer än vad jag själv minns.
.
Den spiralformade rutschkanan avsedd för säckar blev vägen upp, så jag slapp trampa på trägolvet mer än nödvändigt.
.
Väl framme på 17 juli gatan är det dags att parkera cykeln och hitta en ingång. Staketet runt fabriken ser ut att vara från DDR tiden, men sedan vill jag ju in i byggnaden också men antalet källarfönster är stort och så mycket till fönster är det inte, mest hål in i den mörka tomheten. Väl inne tar det lite tid för ögonen att vänja sig vid mörkret. Golv och väggar är fuktiga och för första gången på nästan en vecka får jag uppleva njutningen av temperaturer närmre 20°C än 30°C fast i mörker. Så länge jag befinner mig i källarplanet duger golvet att gå på. Jag hittar ett trapphus, med trappor av sten, lyckligtvis, då de sista trettio årens stillestånd har tärt hårt på alla trädetaljer. Jag kommer upp i en stor
årens stillestånd har tärt hårt på alla trädetaljer. Jag kommer upp i en stor hall med endast några gluggar till ljusinsläpp. Men det är hål i taket och även där sipprar det in lite ljus. Lite bråte från olika tidsepoker ligger i högar och i mitten en spiralformad rutschkana vars användningsområde troligtvis varit att med gravitationens hjälp släppa ner säckar till planet under. Så länge det dagligen kasade säckar nerför var den säkert funktionsduglig, de senaste trettio årens stillestånd har gjort ytan rostig och ruggig och friktionen så hög att jag utan besvär dristade mig till att ta spiral rutschkanan upp till nästa plan.
.
.
Ljuset här en våning upp var lite bättre, även här var det hål i taket och ljuset uppifrån hade större spelrum. Golvet var på många stället frånvarande så det blev till att gå försiktigt. Hela byggnaden bars upp av pelare med balkar mellan sig i ett kvadratiskt nätverk. Lösningen blev att med största försiktighet ta sig till en pelare och sedan i rak linje gå till nästa pelare. På så sätt gick det att säkert ta sig fram till vilken hörna som helst utan att riskera att golven vek sig. För varje våning blev det ljusare och golvet blev i allt sämre skick ju högre upp jag kom. Till sist nådde jag översta plan och orsaken till det murkna golvet. Yttertaket var som väntat borta efter först femtio års bristande underhåll och sedan de sista trettio årens uteblivna underhåll, så regnvattnen och illasinnat väder har haft gott om tid på sig att impregnera såväl trägolv som murbruk.
Det var dags att gå vidare men
Det var dags att gå vidare men samtliga utgångar till den gård som ledde till resten av maltfabriken var på modernt och stadigt maner så tillbommade att det inte var lönt att försöka ta sig vidare. Det var synd för här hade jag kunnat tillbringa resten av den ljusa dagen. Men den lilla del jag fått mig tillgodo var inte att förakta. Ut ur samma källarfönster, ut i den nästan plågsamma värmen och vidare upp mot bergen och Tjeckien söderut. Det blev en god öl även denna kväll, vem som förädlat malten till denna öl är med säkerhet en liten effektiv fabrik till hälften automatiserad och med förmodligen färre än 20 anställda och likvärdig kapacitet som fabriken jag besökt innan under dagen.
...På 720 meters höjd tar jag in på hotell i byn Altenberg, i morgon passerar jag gränsen till Tjeckien.
.
Orsaken till ljusinsläppen uppifrån i fabriken är hål i taket som släpper in regnvatten, som bryter ner trägolven, som rasar in och släpper in ljus.
.
Avspärrat! Försiktigt! Giftgas. Tror säkert att den östtyska giftgasen är borta, i annat fall har den trillat genom golvet
.
Några vackra detaljer 56/5?
..
Straße des 17 juni.
Vad hände den 17 juni och vilket år? Jag kan börja med att gatan fick namnet vid tiden efter Tysklands enande 1990. Det hela utspelar sig i DDR då en större mängd otacksamma invånare i Östtyskland har oförskämdheten att ha synpunkter på mönsterlandet DDRs ekonomi och behandling av befolkningen. Det börjar med att Volkskammer, den i demokratiska republikens icke demokratiska riksdag den 14 juni 1953 ”höjer” arbetsnormerna, -vilket underbart ord, arbetsnormerna! Innebörden var att arbetarna i arbetarnas paradis ska jobba tio procent mer utan att få mer i lön. Efter detta bröt det ut demonstrationer och kravaller den 17 juni 1953 i Berlin. Bland annat krävde arbetarna fria val, vilket ansågs alltför oförskämt så Volkskammer beslutade på inrådan av Sovjetiska Duman, Sovjets riksdag, att utlysa undantagstillstånd på 167 platser i DDR. Från början var de som protesterade bara några hundra och nyheten gick inte ut i östtyska radion. Det gjorde den i västtysk radio, vilket de flesta i DDR ändå lyssnade på. Framåt eftermiddagen
.
radion. Det gjorde den i västtysk radio, vilket de flesta i DDR ändå lyssnade på. Framåt eftermiddagen hade över 100 000 människor lyssnat på den kapitalistiska radion från väst och deltog i protesterna. Senare på dagen tog Sovjetunionen beslutet att utrymma gatorna på slödder och politiskt feltänkande element. Med hjälp av militär och pansarvagnar återställdes den demokratiska ordningen.
.55 dödsoffer kunde bekräftas medan arton personers död och dödsorsak ännu inte utretts. De som avled 55+18 sköts till döds. Därefter dömdes, vad känt är, ytterligare sex personer till döden varav fem dömdes och avrättades av DDRs domstol och en av Sovjetunionens militärdomstol. Under DDR tiden förtegs detta, men efter murens fall och Tysklands återförening har nu händelserna gett upphov till ett antal gatunamn runt om i Tyskland.
.
Det sista Maltfabriken Dresden-Niedersedlitz bjuder på är en branddörr och en elevator.
Länkar
Max & Moritz
Ingen sanering för maltfabriken
Wikipedia (D)
