Stacks Image 1218

SIEMENSSTATIONERNA SIEMENSSTADT BERLIN
Stacks Image 35927

Ett av de många imponerade ca 100 år gamla Siemenskontoren vid Siemensdamm, det används fortfarande.

Jag tar blå linje U7 från Fehrbelliner Platz utan byte direkt till Siemensdamm. När jag tittar på kartan får jag inte ihop hur Linje 4 kunde vara förbunden med denna S-bahne stump, men den ligger där den ligger. Så denna upplevelse börjar vid

BAHNHOF WERNERWERK
.

Stacks Image 1241

Vi kommer längst huvudgatan Siemensdamm och tar oss in på S-Bahnhof Wernerwerk

Siemensbahn är, eller rättare sagt var en S-bansträcka på knappt en halvmil i Berlins U- och S-bahnnätverk som fått sitt namn av att Siemens lät bygga de tre stationerna för snabbare förblindelser för sina anställda att ta sig till och från jobbet. 1927-29 lades sträckan ut och de tre stationerna
Wernerwerk, (uppkallad efter Werner Siemens som grundade företaget, Dipl. Tekn. Dr. naturligtvis), Siemensstadt, Siemensstaden, där både bostäder och kontor tillhörande Siemens låg och Gartenfeld, där ett koloniområde* låg, även det grundat av Siemens.
.

Stacks Image 1245

Biljettluckan är stängd utan vidare hänvisning

Till den redan existerande linje 4, en av tre ringlinjer som slutade på Bahnhof Westend anslöts ytterligare tre stationer med en bro över Spree till Siemensstadt. Siemens är ett jätteföretag. Siemens var ett jätteföretag, uppskattningsvis 17 000 Siemensanställda använde dagligen Siemensbahn för att ta sig till och från arbetet. Siemens bekostade bygget, men enligt överenskommelse med Tyska staten skulle Reichbahn (förkrigstysklands SJ) stå för driften. Spåren och vagnarna ägdes och förvaltades av Tyska staten, vilket skulle få betydelse i senare skede.
.

Stacks Image 52981

På perrongen har man tagit ner skyltarna, förgäves får man vänta på linje 4 och den högtalarekande klassiska uppmaningen: Zurückbleiben bitte!

SEDAN FORTSÄTTER VANDRINGEN MOT SPREE

Bron över Spree som anslöt Siemensbahn till S-bahn-4 skadades under krigsslutet, därefter togs ett av spåren som krigsskadestånd till Sovjet, senare hamnade hela Siemensstadt som ligger i mellan Charlottenburg och Spandau i Västberlin. Siemenswerk och Siemensstad klarade sig bra under Berlins fall och kunde fortsätta arbeta, om det fanns råmaterial tillgängligt. Bland annat skötte man sedan tidigare reparationer och underhåll av Reichbans lok och vagnar.


Vid Potsdamkonferensen där Segrarmakternas representanter Stalin, Churchill och Harry S. Truman möttes efter krigsslutet för att besluta hur det besegrade Tyskland skulle administreras, kom man bland annat överens om att Sovjetzonen skulle driva Reichbahn vidare, vilket man från engelsk och amerikansk sida inte motsatte sig då man inte hade för avsikt att dela Tyskland som senare skedde.
.

Stacks Image 1249

På väg mot Spree ser man en av de många pampiga ca 100 år gamla kontorsbyggnaderna där Siemens konstruktörer ännu arbetar.

Deutsche Reichbahn innehades nu av Sovjetadministrationen som också hade rättigheterna att driva all pendeltågstrafik och S-banetrafik i Berlin, oberoende zon. 1946 slogs de amerikanska och engelska zonerna ihop och lade grunden till Västtysklands järnväg DB Deutsche Bundesbahn. Men tunnelbanan i Berlin kördes av de Sovjetallierade, paradoxen blev att det var DDR som trots att de spärrat av staden drev spårbunden kollektivtrafik (S-Bahn) i Västberlin fram till 1984. Som i de flesta stora städer så delar järnväg och tunnelbana spår på vissa sträckor så även i Berlin.
.

Stacks Image 1255

Bahnhof Nirgendwo. Zug endet hier!

Den reparerade och senare övergivna bron över Spree och det borttagna spåret, som flyttat till Sovjetunionen ersattes raskt. Det var Öst som ägde banan, men Siemens hade både avtal och var förmodligen det enda fungerande företaget i Berlin som kunde serva och reparera S-Bahn och U-Bahn lok/vagnar, det var förmodligen Siemens som byggt dem också. Så från Öst var man snabb med att placera en ny bro till Siemenswerk och vem som betalade för det nya dubbelspåret är okänt med det lades dit ett nytt sådant efter några år, 5 km f.d. tyskt spår kanske numera ingår i Transsibiriska järnvägen eller är sista anhalten på en station i Europas största stad, Moskva.
.

Stacks Image 1259

Mellan Wernerwerk och Siemensstadt har växtligheten haft ett halvsekel på sig att slå rot.


TILLBAKA MOT BHF WERNERWERK OCH VIDARE MOT SIEMENSSTADT

För Västberlinarna var det inget större bekymmer att det var öst och DDR som drev S-Bahn, men när ”Den antifascistiska skyddsvallen” som den hette i DDR, d.v.s. Berlinmuren byggdes 1961 ilsknade man till och började i större utsträckning bojkotta de linjer och den trafik som drevs av DDR.

För Siemensbahn innebar det givetvis minskat resande men när banarbetarna och lokförarna i DDR strejkade i september 1980 eftersom staten DDR beslutat att alla arbetsinsatser inklusive arbetstid skulle öka med 10 % men med bibehållen lön, tyckte man från arbetarnas sida att det var dags att lägga ner arbetet i stället.

Strejken varade inte så länge, de närvarande sovjetsoldaterna viftade med bajonetterna och 200 av de strejkande blev av med jobbet. Men de redan besvärade Västberlinarna lärde sig under tiden att man kunde ta bil, buss, cykel eller andra färdmedel, men inte S-Bahn, så efter den strejken i öst gick tågen på Siemensbahn i väst nästan tomma, därefter var beslutet att lägga ner linjen inte så svårt för den Östberlinska administrationen.
.

Stacks Image 218830

På Bhf. Siemensstadt hade växtligheten tagit över helt och utgångarna var spärrade, bara att fortsätta. Notera att ett träd växer rakt genom perrongen.

Ruinerna efter tre stationer
September 1980, det är i skrivande stund (juli 2016) 36 år sedan, så den djungel som nu växt upp på spårområdet, den rost och graffitti som pryder alla pelare, den frostsprängda betong som efter 90-år, varav 35 utan skötsel nu flagnar är en av många kvarvarande historiska påtagligheter som finns i Berlin. Det må finnas hundratals statyer och plaketter, hela murens sträckning är markerad på gatorna, kör man på Autobahn eller Bundesstraße dyker skyltarna upp att ”här var Tyskland delat mellan åren 1945 till 1990. Men det är de riktiga påtagliga resterna som berättar vilken verklighet man levde i, i både öst och väst. Siemensbahn är bara ett av hundratals öden och krumbukter som förstörts vid Tysklands nederlag, byggts upp enbart för att i konflikten mellan öst och väst åter förfalla och sluta fungera.
.

Stacks Image 218826

Minst sagt Ur-funktion, ingen vild gissning at klockan är tillverkad av Siemens för ca 100 år sedan. Ingen tidtabell stod heller att finna här på Bhf. Siemensstadt så det blev till att gå vidare till slutstationen Gartenstadt.

Det är påtagligt med vilken kvalitet och omsorg dessa stationer en gång byggts, de närmar sig 90 år och varenda nit sitter fast, där tjärpappen släppt murknar trät, det är en naturlag, trapporna som ingen pendlare gått på sedan 1980 behöver i princip bara sopas för att användas igen. De emaljerade skyltarna längst banans sträckning är som nya och gjutjärnsdetaljerna vid växlar och perronger ser ut att ha motstått tidens tand. Här spökar inget krig, här har inte offrats liv som på många andra platser i Berlin. Här är det marknadskrafter mot planekonomi som spelat, planekonomin förlorade.
.

Stacks Image 218828

Spår 2 är borta men på perrongen vet man vart man befinner sig

Reichbahn försvann till museum när DDR upplöstes, DB Deutsche Bundesbahn lever vidare men vid återföreningen byttes namnet till Deutsche Bahnen, då Bundes- var förknippat med Västtyskland, som då liksom nu består av ett antal förbundsstater som tillsammans utgör Förbundsrepubliken Tyskland. Som en parantes kan nämnas att DDRs upplösning inte innebar att det ingick direkt till Förbundsrepubliken. DDR upplöstes först i separata delstater som ansökte om att få ingå i Förbundsrepubliken Tyskland, på så vis skulle ”förnedringen” av förlusten i kalla kriget inte bli så påtaglig, delstaterna hade själv ansökt om att få gå med. Den andra muren, den osynliga kommer att finnas kvar så länge någon född innan 3 oktober 1990 är vid liv så den muren lär nog leva i 75 år till, kanske kan någon däremellan berätta om när de gick över bron vid Bornholmerstrasse på kvällen den 9 november 1989.

FÖR ATT SLUTLIGEN VANDRA TILL GARTENSTADT
.

Stacks Image 218824

Den här påbyggnaden för trafikledning eller vattenpåfyllnad? eller vad det är för något vid Bhf. Gartenstadt är med på varje berättelse om Siemensbahn, även här.
.

Stacks Image 218822

Ja, nu var det slut på det roliga, en dryg halvmils promenad ”på stockar och stubbar” och nu får jag reda på vad som gäller
.

Stacks Image 218820

Men förs måste jag passera utgången och befinner mig en bra bit från Siemensdamm. Bahnhof Gartenstadt, har en något mer klassisk färgsättning än Bhf Wernerwerke. Orkade inte vänta på nästa tåg så härifrån tog jag bussen vidare till Steglitz och en kall öl.
.

Stacks Image 218818

Tjugofyra bilder till från Siemensbahn om du klickar på bilden ovanför

*Världens första koloniområde så som vi känner till dem anlades i Berlin på order av Otto v. Bismarck. Som trots att han var en självutnämnd kansler, alltså inte demokratiskt vald, var det sociala välfärdssamhällets grundare (va svenska socialdemokrater och kommunister än tror om sig själv). Sjukförsäkring och allmän samhällshjälp (socialhjälp) var andra område som O.v.B. tog initiativ till. Bismarcks grundtanke om kolonier var att industriarbetarna i de stora städerna skulle få tillgång till rekreation och en egen grön täppa, där de kunde andas frisk luft och odla nödvändiga grödor för att hålla svälten borta eller bara för att dryga ut matkassan till familjen. Idén spred sig snabbt över hela Nordeuropa. Siemenswerk insåg fördelen med nöjda arbetare och lät anlägga kolonilotter längs med bansträckningen som kunde användas av Siemens arbetare.