.
POGGIOREALE OCH GIBELLINA SICILIEN
.
Hösten 2015 med hyrbil från Catania. Jag körde genom Gela, en av Italiens fattigaste och mest kriminella städer enligt Tripp advisor.
.
Till Poggioreale, undrar om carabinieri svarar om man ringer?
.
Satelitbild från Google Maps, Byns centrum var den större vita fläcken strax höger om bildens mitt, entre till vänster
.
Vi befinner oss i sydvästra delen av Sicilien, den absolut fattigaste delen av hela Italien. Detta är den sicilianska maffians Cosa Nostras hemtrakter och för 50 år sedan var delar av befolkningen fortfarande analfabeter. Det var den 15 januari 1968 då den avgörande jordbävningen skakade om sydvästra hörnet av Sicilien. Styrkan uppmättes till 6.1 på richterskalan.
.
(6,1 vad då för någonting*) och jordbävningen var en av de kraftigaste som drabbat området någonsin. Den fick namnet Belice efter dalen som drabbades där 231 människor dog, mer än 1 000 skadades alvarligt och mer än 100 000 personer blev hemlösa. Fyra byar totalförstördes, Poggioreale var en av dem.
.
Entren till Poggioreale, en gång porten till ett fattigt men kanske behagligt liv i den lilla byn.
.
Istället för att bygga upp Poggioreale lät italienska staten en samling kända arkitekter uppföra en helt ny by, Poggioreale Nova och den gamla byn lämnades att förfalla.
Men historien om Poggioreale som övergiven by började redan innan jordbävningen. Befolkningen bestod till större delen av äldre, kvinnor och barn. Så gott som alla arbetsföra män hade lämnat byn Poggioreale och ön Sicilien för arbete på italienska fastlandet. En urbaniseringsprocess inte helt olik den som pågick och pågår i Sverige.
.
Tro inte att de sicilianska männen på fastlandet fick välbetalda jobb, men de fick jobb och det blev en slant över att skicka hem till mamma på Sicilien.
Belice dalen var och är trots sin skönhet en av de fattigaste regionerna i Italien, närheten till Palermo och Cosa Nostra spelar naturligtvis in, det är ingen plats som attraherar renhårigt investeringskapital. Sicilien har Italiens näst lägsta regionala BNP/capita, ungefär 60% av Italiens och mindre än hälften av de två nordligaste regionerna Syd Tirol och Lombardiets.
.
Huvudgatan, Strada Provinciale 27 blev första gatan att gå uppför. Ingen här, tyst och lyckligtvis lite vind som dämpade den sicilianska hettan.
.
Räddningsinsatserna från myndigheterna på Sicilien lär inte varit de bästa, det tog flera dagar innan man skickade in räddningsmanskap och de närliggande sjukhusens förberedelser för en katastrof av det här slaget var obefintlig.
Det är förbjudet att gå in här enligt några skyltar uppsatta vid den symboliska avspärrningen, men när jag kommer, är ett äldre par på väg ut ur byn och det är inget ovanligt med besökare här inne. Att det är förbjudet att ta sig in har
.
som jag ser det två orsaker, det är farligt och detta var en gång någons hem och för det bör man visa respekt. De uppmaningar om tillträde förbjudet som uppvisas är mer inbjudande än avskräckande.
Äganderätten till ruinerna och marken finns kvar, har gått i arv så husen, privatbostäderna ägs fortfarande av någon, även om de flesta av ägarna av hänsyn till den egna hälsan inte gärna kliver in i sina före detta hem.
.
Väggarna står upp, men det som var innanför…
.
Byns största byggnad och den verkade inte lika skadad som husen byggda av sten staplad på sten.
Efter att utan besvär passerat avspärrningen så gick jag in på det som troligtvis var huvudgatan. Ensam i tystnaden och den pressande sicilianska höstvärmen, som är betydligt varmare än hemma, även jämfört med sommaren 2018 försöker jag fånga atmosfären. Låg bebyggelse och lite av ”ensam i vilda västern”. Jag passerar en modern byggnad som av en skylt att döma varit byns bibliotek.
.
Biblioteket saknar ytterdörrar och en av innerväggarna ser inte så frisk ut, men om huset inte fallit på 46 år så lär det inte göra det de kommande 20 minuterna även om jag utsätter det för ytterligare 85 kilograms massa för en kort stund. Trappan upp saknade räcke men var trots sin inte helt planraka uppenbarelse och höga ålder stark nog att ta mig både upp och senare ner.
.
Dörren står öppen, rättare sagt, det finns ingen.
.
Biblioteca Comunale
.
Trappan höll för mina 85 kg, både upp och ner. Notera att här är städat och fritt från rasmassor.
.
efter 18 jordbävningar står väggen fortfarande upp.
.
Utsikt från biblioteket
.
Även om ytterväggarna var hela hade innerväggarna fått sin beskärda del av de 18 jordbävningarna.
På ovanvåningen har någon samlat ihop de stålskelett som varit stolar och skolbänkar med lock, sådana som min generation växte upp med. Någon har alltså varit här och ställt i ordning efter jordbävningen, städat upp det värsta stendammet och lagt alla stolar och bänkar i en prydlig hög. Någon bryr sig om det här huset, trots dess hopplösa skick.
.
Jag lämnar biblioteket, fortsätter huvudgatan upp och längre fram kommer jag till en öppen plats, den ser större ut än vad den är, troligtvis på grund av de låga husen. Piazza Elimo heter torget och från ena tvärgatan mot söder bjuds man på en sagolikt vacker utsikt över de sicilianska bergen.
.
Nästa våning bjöd på några hopsamlade stålben som varit skolbänkar och stolar.
.
Även ett bibliotek i en mindre by behöver bekvämlighetsinrättningar.
.
Ut ur biblioteket och vidare upp, mot höger i bild
.
En blick neråt gatan, växtligheten tar över, tränger ut ur byggnaderna. Om de inte tärs av solen knäcker rötterna dem. Mot öster kommer man till byns centrum, Piazza Elimo
.
.
Piazza Elimo.
.
Från Piazza Elimo med blicken mot söder anar men den vackra utsikten mot bergen.
.
De mörka fläckarna är som synes parasiter, växter som hittat en skuggig plats att överleva på och kan suga i sig lite läckande mineraler från husen, de få gånger det regnar.
.
.
Kyrkan Santo Antonio, den står lite snett, men den står upp även om tornet rasat.
.
Vid Piazza Elimo står en staty framför kyrkan Sant´Antonio. Statyn i sten har klarat sig oskadd och tycks trotsa den vad jordbävningarna och de sista 50 årens naturkrafter utsatt den för. Väder, allt som nöter på murbruk och fästen.
.
År 2011 föll kyrkklockan ner från tornet. Ingen var där, ingen hörde något, ingen vet när. En dag då någon regelbunden besökare, troligtvis en tidigare invånare besökte byn konstaterades att delar av tornet rasat av klockans tyngd.
.
Framför kyrkan står en massiv stenstaty som klarat av alla motgångar, den står inte ens snett.
.
Visst ser den långhårige mannen trotsig ut. Han står där han står och lär inte ha förmåga att flytta sig själv.
.
Någon gång regnar det här också, det måste det göra. De gröna växterna har säkerligen inga större krav på väta.
.
PANE kan man fortfarande läsa på den rostiga skylten. Har samlades byns damer på morgonen för att köpa bröd och sladdra
Går man norrut upp för trapporna vid Piazza Elmio visar sig lite rester av det liv som en gång levdes här. På en rostig plåtskylt kan man fortfarande utläsa PANE, det var här den glade bagaren höll till fram till januari 1968.
Det var inte en jordbävning som förstörde staden, förutom regelbundna skakningar i marken så skedde arton jordbävningar under 23 dagar. Husen föll ett efter ett under mer än två veckor och redan efter den andra jordbävningen hade större delen av befolkningen lämnat Poggioreale. De obarmhärtiga naturkrafterna hade i alla fall haft den goda smaken att förvarna vad som skulle ske, det var därför som endast 260 människor dog allt som allt, 260 tragedier givetvis men det kunde varit mångdubbelt fler.
.
En trappa upp, städad. Någon håller trots allt efter här.
.
Vänder man blicken när man klättrat upp för trappan möts man av en fridfull utsikt. Svårt att tänka sig att denna stillhet skakat sönder byar och städer för 47 år sedan (2015)
.
Högre upp på trappan från Piazza Elimo hittar jag en levande varelse, en get.
.
På väg upp för trapporna vid Piazza Elmio stoltserar en get. Två stora horn och en mindre kommunikativ hjärna, så jag får hoppas den är vänligt inställd till påträngande olovligen vistandes turister.
Jag har efter besöket läst att bland de största vandalerna i Poggioreale efter jordbävningen är getter. Djurägarna i dalen låter getterna gå lösa, de övernattar i ruinerna, uträttar
.
naturbehoven och är på getters vis omedvetna om att de borde visa lite respekt för ruinerna.
Även getter har en social sida och denna get var socialt utsvulten. Jag hälsades välkommen som vore den en kelsjuk katt och den följde sedan med mig under resten av min vandring runt byn.
.
Den frigående geten blev mit trogna sällskap för resten av tiden i Poggioreale.
.
Lite linslus var den också den sällskapssjuka geten
.
Vidare, med geten i sällskap, får jag syn på denna för byn avvikande byggnad.
.
Strikt funkisstil väldigt italiensk med en öppen fasad mot norr. Troligtvis en buss- eller taxistation.
.
Vidare, med geten i sällskap vänder jag tillbaks på en annan högre belägen gata. Här står en byggnad som för tankarna till Benitos tid, den bryter mot övrig äldre bebyggelse, stilig rakryggad i motsats till de mesta i Poggioreale. Byggnaden är öppen och tycks aldrig varit försedd med dörrar eller väggar mot norr, det behövs nog inte i den sicilianska värmen där det kanske är småsvalt i februari. Under taket står tre bänkar i sten, det har stått fler utmed innerväggen, men det är bara rester kvar av dem. Min gissning får bli busstation eller vänthall för annan kollektivtrafik, snygg är den i alla fall.
.
.
Det stiliga väntrummet i ett klimat som inte kräver väggar och fönster, även här tar den vilda växtligheten plats, växterna tycks trivas i skuggan undertak.
.
En gång en innergård, i varje vrå växter vars rötter fortsätter den destruktiva processen som startade 1968.
.
Sedan går jag vidare bland ruinerna, med en get i sällskap. En vägg som fortfarande står upp visar ett trappräcke och spår av en trappa, en innervägg som står upp
.
medan andra halvan av huset rasat. Byn har blivit en kuliss, man kan gå på gatorna, man kan se på husen, men man kan inte stiga in i dem.
.
Trappräcket är kvar, trappan…
.
Eftertanke
I den nya byn Poggioreale Nova har man av tvång fått anpassa sig, någonstans måste man bo. Men folk lär inte trivas som i originalbyn från 1600 talet, med de flesta hus och en gatustruktur från 1800 talet.
Deras historiska identitet finns kvar i förskönande minnen från före jordbävningen i originalbyn. Den byn var ”bella”, i en form av en ärvd sentimentalitet.
.
.
.
Sentimentalitet är en del av en människas historia! Även Colosseum är ”bello” trots att slavar tvingades döda eller bli dödade av vilddjur, trots att här skedde slakt och massmord inför publik enbart som nöje och tidsfördriv. Pompeji är också ”bello” trots att det var en massutrotning av alla invånare i staden. Vi förskönar våra minnen och gör våra egna föreställningar.
.
På väg ut ur Poggioreale, men jag är inte riktigt färdig med dagen nu ska jag ta mig vidare till …
.
De som var unga 1968 i Poggioreale och nu lever på andra platser har säkert också förträngt det som inte var bra.
Men hur skulle Poggioreale se ut idag utan jordbävning? Byn var redan på väg att avfolkas, Cosa Nostra och fattigdom skrämde iväg folk och det rikare fastlandet lockade med bättre betalda jobb och utbildning till nästa generation.
.
Sicilien är fullt av förstörda slott och rester av gamla städer, men gamla Poggioreale verkar mer surrealistiskt än historiskt. Här känns en i tid närmare förståelse för de människor som bodde här, varav några nu bor i Poggioreale Nova. De är inte ”gamla greker” eller historiska romare. De är som vi andra, kanske det förklarar varför Poggioreales ironiska skönhet är milt störande.
.
Ett rostigt järnräcke på en veranda
.
Länkar
Atlas Obscura om Poggioreale
Thinking traveler om Poggioreale och Gibellina
Vidare till Ruinerna av Gibellina som är ett konstverk…
.
.
IL CRETTO DI GIBELLINA
.
Satelitbild från Google Maps
.
.
Bara några kilometer härifrån drabbades byn Gibellina, som även den fick en ny efterföljare Nuova Gibellina, av jordbävningarna. Husen i Gibellina fick inte stå kvar, de jämnades med marken och endast nätverket av byns gator minner om att här en gång varit en mänsklig bosättning. I Gibellina lämnades allt kvar i högar för varje kvarter, husgavlar, möbler, leksaker, kläder, allt som var kvar.
.
Här tog konstnären Alberto Burri sig an ett projekt och täckte varje kvarter och dess rester med betong. Konstprojektet påbörjades sexton år efter jordbävningen 1984 med att gatunätet frilades och varje kvarter vallades in, för att därefter fylla varje inhägnad med betong. Projektet avbröts några gånger av brist på pengar men efter 31 år 2015 färdigställdes det. Samma år dog konstnären Alberto Burri.
.
.
.
.
Il Cretto Gibellina är ingen övergiven plats det är en installation, ett konstverk, eller bara en skapelse som minnesplats av tragedin in Gibellina. Det påstås vara Europas största landskapskonst, det numera färdigställda betongkonstverket är 85 000 m2, knappt 300x300 meter.
.
Ett besök här är i sig en annorlunda upplevelse, ett konserverat gatunät av betongkvarter i en höjd på knappt två meter. Det har gått ett halvt sekel sedan jordbävningarna i Belice, Poggioreale och Gibellina har blivit två olika uttryck för områdets historia.
.
.
.
.
.
.
.
.
