Stacks Image 1218

SOVJETKASERNEN I SKOGEN
Stacks Image 35927

En f.d. vaktkur och en låst grind. En sån uppmaning, visst står det välkommen in om man läser mellan raderna.

På en väg några mil norr om Berlin ansluter en liten oansenlig grusväg, in här några kilometer i skogen är ett flera hektar stort område omgivet av en betongmur med rostig taggtråd. Här inne försiggick det skumma saker under sovjetarméns tid. För att skydda de boende i arbetarnas paradis var man naturligtvis tvungen att förse dem med en kraftig vaktstyrka.

100 2

Stacks Image 1241

En bit därifrån, innanför muren, ett femvåningars plattenbauhus, en sovjetisk manskapskasern.

Vaktstyrkan talade inte samma språk ens, men man hade ju ett gemensamt intresse, att skyddas och bevaras från de kapitalistiska imperialisterna på andra sidan järnridån. Vad ska man då med nästan tusentalet uniformerade soldater inne i en östtysk skog? Jo detta var kaserner, några mil härifrån låg en bas med atomstridsspetsar kanoner och stridsvagnar och på basen hade man naturligtvis beredskap 24-7. Med regelbundna intervall byttes personalen på basen ut och tillbringade tiden vid kasernerna, där de under för oss otänkbar metodik fostrades till soldater i Röda Armen. Soldaterna kom alla från delstaterna i västra Sovjet, Tadzjiker, Azerier, Uzbeker m.fl. kom aldrig hit, vad de utsattes för under värnplikten och var, är ett okänt kapitel.
.

Stacks Image 1245

Det var drygt 20 år sedan de sista soldaterna i Röda Armen lämnade platsen, björkar och annat ogräs har tagit för sig under tiden.

Eberhard, en lärare från Lychen bjöd på en kopp kaffe och visade mig vägen, han hade en del att berätta om tiden då han växte upp här. Vart annat år blev det mer aktivitet och buller på stationen, då visste man att det var byte av värnpliktiga. Under några dagar förbereddes allt och så en morgon rullade lastbilarna från basen in i Lychen med de som fullgjort sin tvååriga militärtjänst, många av dem hade aldrig varit utanför betongmurarna under två år. När de lastades av lastades nya finniga värnpliktspojkar på för att tillbringa sin militärtjänstgöring här, under de mest pennalistiska former vi kan föreställa oss. All värnpliktspersonal byttes på en enda dag endast officerare var kvar. Det beskrevs för mig som scener ur vilken film som helst om koncentrationsläger och transporter från en annan tid, med den skillnaden att här var det bara arbetsföra män i de övre tonåren som kom hit och härdade soldater som åkte härifrån.
.

Stacks Image 52981

En bit därifrån ligger nästa låda delvis dold i den 20-åriga vildvuxna grönskan. Detta var en gång en kaserngård.

De värnpliktiga var snälla mot barnen i trakten vid de tillfällen de kom i kontakt med varandra. Officerarna var väl hjärntvättade nog att betrakta alla i sin omgivning som något mindre värda, de var ju inte officerare och de jobbade inte för Röda Armen! Men Eberhard berättade att han som 10-12 åring under det sena 60-talet stal cigaretter från pappa och tog sig till skogen där basen ligger. Träffade man på någon värnpliktig så gick det för sig att byta två cigarretter mot att få hålla en kalashnikov i händerna och skjuta av några skott. Det var inte ett dagligt nöje men när man som pojke under DDR tiden ville uppleva lite riktig spänning kunde detta vara veckans höjdpunkt. Fenomenet var känt både bland barnen i byn, deras föräldrar, värnpliktiga i Röda Armen och dess officerare, men tydligen ingenting som någon brydde sig om eller ansåg värt bestraffning. En obesvarad följdfråga är om cigaretterna från DDR var bättre än sovjetcigaretterna som gick att köpa på ”markan” eller om soldaterna tog varje tillfälle i akt att spara på det egna rörelsekapitalet.
.

Stacks Image 1249

Tre björkar har parkerat lite ofint framför ingången till centralbyggnaden, någon tog fönstren med sig hem.

Ruinerna är svåra att tidsbestämma, plattenbau” boxarna ser ut som svenskt trevånings miljonprogram och kan vara från 1959 eller sent 70 tal, de centrala byggnaderna med biograf, och någon offentlig servering är byggda i mer klassisk stil, liksom officerskasernerna. Två byggnader skingrar osäkerheten om ålder inmurat i en kasern står det 1967 och längre bort i en likadan står det 1972. Hitlers tusenåriga rike blev en felräkning på 988 år, Stalins ambition var något liknande men även han räknade fel på ca 930 år och här i skogen står ruinerna.

Ett troligt årtal för bygget av de nyare husen är nog 1977/78- Bara några mil västeröver smällde en raket av i ett sovjetiskt ammunitionslager vid Dannenwalde och antände allt som gick att antända. Uppskattningsvis 300 stationerade sovjetsoldater dog, men ingen vet. Dannenwalde kasernerna byggdes av Nazisterna och fungerade som allt annat efter kriget som kombinerad mark för vapen och soldater, troligtvis (enligt Wikipedia) förvarades där även kärnvapen. Som en följd av katastrofen såg man från Sovjets håll till att hålla vapen och baser för sig, med endast nödvändig bemanning på plats.
.

Stacks Image 1255

Centralbyggnadens inre ett auditorium, en scen, en biograf.

De renodlade bostadskasernerna skulle hest ligga på betryggande avstånd. Kasernområdet här var ”bostadsort” för en atomvapen bas lite närmre Berlin, så det är ingen vild gissning att man byggde ut här efter katastrofen i Dannenwalde 77 för att hysa fler soldater. Lika troligt är att man i ett annat skogsparti reste ytterligare ett omringat kasernområde för att hysa värnpliktiga från Sovjet.

Uppgifter om hur många kaserner Sovjetarmén bebodde under DDR tiden är okänt, men det måste vara hundratals. Alla kvarvarande nazistkaserner räckte inte så självförsörjande områden som detta på några hektar restes överallt i DDR och Warszawapakten.
.

Stacks Image 1259

19 67 Vissa byggnader är lite lättare att tidsbestämma.

1990 upphörde DDR att existera som stat och Sovjetunionen hade blivit ett lite mindre Ryssland medan lydstaterna mellan fienden ”Väst” och den före detta unionen hade fräckheten att inte ens vara tacksamma över det beskydd som Röda Armen så frikostigt bjudit på under alla dessa år. Så även om man inte skyndade sig därifrån den 3e oktober 1990 så var det dags att ge sig hem till moder Ryssland eller något annat numera oberoende land. Man kom dit som soldat till Sovjetunionen och åkte hem till skilda hemländer, någon till Ukraina, någon till Litauen och några till Ryssland vare sig man fullgjort värnplikten eller inte.
.

Stacks Image 52975

Det knakar lite i trapporna, men stenen håller. Konstigt ingen tog dessa med sig.

Med sig tog man allt som gick att bära, kvar lämnades byggnaderna utan trappräcken, någon tog parkettgolvet och ytterligare någon ansåg sig behöva handfatet. Så när väl kasernerna övergivits var de kliniskt städade från allt av värde, även om det inte alltid var kliniskt avlägsnat. Från och med nu skulle förfallet ta över, ingen värme på vintern och inget underhåll så när trädens grenar letat sig in slog de rot i byggnaderna. Det läckande taket försåg grönskan med vatten och nu efter 25 år är det fullbordade ruiner.
.

Stacks Image 88117
Stacks Image 88119

På en av väggarna där tapeten lossnat
Jag såg det inte förrän jag kom hem och tittade mer noga på bilden. Ett uppklistrat exemplar av Pravda, titta på Datum och årtal, 18 april (anpenr) 1986. Tanken svindlar det var Pravda en vecka innan den stora kärnkraftskatastrofen. Gorbachov hade varit generalsekreterare i drygt ett år och världen hade precis lärt sig två nya ryska ord, Glasnost och Perestrojka, nu fick världen även lära sig namnet på en liten ort i Ukraina. Soldaten som klistrade upp denna Pravda visste säkerligen inte vad som hänt hemma i fosterlandet än. Den sortens nyheter, d.v.s. dåliga för Partiet och Unionen tog tid på sig om de någonsin nådde ut till någon läsekrets.
.

Den 15 maj 2016 blev det ett helsidesuppslag i Kvällsposten om Sovjetkasernerna.
I papperstidningen gick det under rubriken
”HÄR GJORDE IVAN LUMPEN”
Stacks Image 156738

100 2

Stacks Image 156751

.

Stacks Image 156755
Stacks Image 156744

.

Stacks Image 156748