DANSAPLATSET, GÜNAU BALLHAUS
.
Sista dansen var för länge sedan, här har Zarah Leander dansat och spelat in film. Här dansade berlinsociteten för hundra år sedan. Här spelade jazzbanden upp tills de blev förbjudna, här dansade vanliga DDR medborgare och här har även dansats efter 1990. Men inte ens Treuhand kunde få liv i de döda strängar som brustit efter två diktaturer.
.
Läget går inte att bortse ifrån, Grünau, nere vid stranden där Spree är så bred att den ser ut som en sjö. Platsen är så där lagom civilisationsromantisk, ungefär som de fina förorterna vid hav och sjö i de större svenska städerna. Lägg till Berlins historia, med krig, diktaturer, återförening och byggnader från det glada 20-talet som Danspalatset i Grünau, med andra ord en intressant plats.
Det öppnades runt 1890 som ett pampigt danspalats för societet och bättre bemedlad medelklass, eller hur nu de från den bättre klasstillhörigheten benämndes för drygt hundra år sedan. Alltså är det en pampig byggnad, som ett steroidlyxat Folkets Hus med pompa, glitter, prål och avsevärt högre till tak.
.
Högst bedagad skönhet, som väntar på vårt besök
Att jämföra med Mölle, Sandhamn eller Marstrand kan vara relevant, Grünau var känt som centrum för vattensport och de som nu inte rodde eller simmade kunde ju alltid förspilla fritiden på tennisbanorna längs med Sprees stränder. När tre roddklubbar i Grünau redan i början av 80-talet, 1880-talet arrangerade roddtävlingar strömmade folk till. Grünau ”hamnade på kartan” som det för tillfället heter på vårt språk, som om det inte fanns med tidigare på dåtida kartor, jedenfalls, den lantliga idyllen blev en fashionabel förort till Berlin.
.
Kulturlagren ligger på varandra, först var det elegant, sedan brunt, för att blir rött och nu ligger grafittin som ett översta kulturlager på det som är kvar
Livet lekte vidare även om färgen på den tyska flaggar förändrades, vid olympiaden 1936 förlades roddtävlingarna till Spree här utanför. Kan nog tänkas att det dansades mycket här sommaren 1936, före, under och efter olympiaden. Tre år till skulle nöjeslivet florera i Grünau sedan tog det fyr i Europa och med det var den lyckliga dansens tid förbi.
Under fem år var kavaljererna förflyttade till fronten för att trasas sönder av kanoner och granatsplitter om de inte fick frysa ihjäl utanför Moskva. De som kom hem till Berlin och Grünau 1945 var antingen enbenta eller fullt upptagna med att bygga upp det land som förstörts av Amerikanskt flyg och Sovjetiskt pansar, så någon dans på rosor eller trägolv var inte att tänka på.
..
Var det här man stod i sin smoking för att avnjuta drinken då man inte dansade? Här har även grå- och svart uniformerade herrar stått med sitt välvuxna bleka damsällskap.
Den nya staten hette DDR och den tidigare staden hade nu fått prefixet öst. Efter hand som det blev bättre tider blev det också tid till lite svängom ute i det lätt förfallna Grünau. Som tidigare nämnts var öst inga mästare på renovering och underhåll så danspalatset fick som allt annat utom pampiga monument, ett minimum av underhåll med ett tilltagande förfall som resultat.
Prål och prakt uppskattades inte av staten i DDR, allt skulle vara lika, jämlikt och slätstruket, utom monumenten, så danspalatset levde vidare fast gick något sönder ersattes det av grått oftast undermåligt standard DDR material. Charmen försvann och slätstrukenheten tilltog.
.
Undrar om det betalades inträde på den tiden eller om man som officer och gentleman, samt välbärgad börsklippare ansågs spendera så det räckte när man väl var inne?
Drygt tio år innan muren föll insåg man i DDR och stadsdelen Grünau värdet av danspalatset och skyddsmärkte byggnaden. Vad det fick för konkret innebörd är tveksamt men det var troligen försent i vilket fall som helst. Fanns det eventuell vilja att rusta upp Grünaus dansbana till sin forna glans så saknades det ändå resurser.
.
Detta var ingången, numera utgången till danssal nr två.
Men det skulle bli värre, det var inte bara byggnaderna som vansköttes, staten DDR var inte så värst bra på att sköta sin personliga hygien, så även den förföll och dog av näringsbrist i oktober 1990, ett år efter murens fall. Kvar lämnades det mesta åt konkurrens från väst och eftersom majoriteten av DDRs medborgare ansåg det statliga centraladministrerade DDR som töntigt och dess inrättningar som töntiga, så lämnades det mesta som inte klarade konkurrensen åt sitt eget framtida förfall.
.
Taket har ramlat in, men kan forfarande se formen på det. Ovanpå detta har stort och smått slagit rot och skapat en innergård.
Men nu är det september 2016. Danspalatset i Grünau ligger denna soliga lördagsmorgon inbäddad i ogräs, murgröna och parken utanför har transformerats till en blandning av lite soptipp och vildvuxen skog.
Huvudentrén mot parken och Spree är igenspikad, men fönstret vid sidan om stod inbjudande öppet, bara att hoppa in. Här på trappan kan man lätt föreställa sig stiliga herrar i kostym eller officersuniform och eleganta damer i pärlhalsband med stora örhängen och allt som hörde det eleganta nöjeslivet till för hundra år sedan. Utanför stod kanske en Horsch eller Mercedes Benz av 1910-års modell som imponerade på damerna.
.
Insidan bjuder på det man kan tänka sig, stilblandning av elegant förkrigslyx till gråplastig DDR inredning. Här finns årsringar från alla epoker även om de senaste årens graffitti, av blandad kvalitet är mest märkbar, den ligger bokstavligt som det översta lagret.
En av danssalarna eller sällskapsrummen har tappat taket, för rätt så länge sedan, med följd att frö blivit till buskar som blivit till välvuxna träd, och vad det än var så får det numera betraktas som innergård.
.
.
.
Här inne skulle det bjudas på ett sceneri som var lika symboliskt som det var vackert .
Danspalatset var inte bara populärt bland nöjessugna, även dåtidens band och musiker spelade gärna upp här. På plan två som säkert inte var till för offentligheten kan man fortfarande se spår av loger med, garderober och sminkspeglar och annat som varje betydande artist måste ha tillgång till innan kvällens framträdande. Zara Leander lär ha spelat några scener till en film i Grünau 1937, varpå hon även ska ha besökt danspalatset.
.
Det tysta pianot
Denna förmiddags största begivenhet var flygeln, som mitt inne i den stora balsalen stolt visade upp sig i sin numera färggranna prakt. Ljudnivån var sådan att jag hörde fågelkvittret och segelbåtarnas fladdrande segel utanför och utan större ansträngning av fantasin kunde höra flygeln spela. Tittade jag på flygeln och dess färger så var det Liberace som i sitt prål och prakt underhöll publiken med sitt skickliga pianospel. Släppte jag blicken från flygeln och såg på omgivningen var det snarare Leonard Cohen med pianoackompanjemang som framförde ”Dance me to the end of love”.
.
Som att vandra i en Dali målning
Men det är färdigdansat på Tanzpalast Grünau. Utanför har någon myndighet klistrat upp skylten med den alvarligt menade men lätt humoristiska texten ”VORSICHT! -Ruine – Betreten unter Lebensgefahr!”. Nåja lite överdrift var det alltid, men det säger en del om byggnadens skick.
.
Väl tillbommat, men man har tänkt på ventilationen
På en annan yta har någon med schablontext skrivit
”Als Denkmal billig erworben,
zur Ruine verdorben.
Was ist der Sinn?
Spekulationsgewinn”
översättningen blir ungefär
Som minnesmärke billigt förvärvad,
till ruin nu fördärvad,
Vad är det för mening?
Spekulationsvinst
.
Här har man hindrat att ytterligare ett tak ska trilla in
.
Liemannens fönsterbåge
.
Vem denna vackra schablon-dam är förblir okänt, men hon liknar någon?
.
Prål från någon tidsepok
.
Mer Prål
.
Dryck, tilltugg, kaffe och kaka. Men ingen Öl?
.
.