Tillträde Förbjudet RW&
UPPLAGSPLATS HÄSSLEHOLM
2011 09 11

I motsats till förra gången så letade vi oss nu upp på berget och gjorde entre i mörkrets håla från den övre stenfilterförsedda bunkern som belagts med sommarstugetak så att den lede Fi inte skulle misstänka att något fuffens förekom i de idylliska trakterna söder om Hässleholm.


Vi lämnar det enda ljusinsläppet ovanför oss, den ojämna strukturer överst i bunkern är stenfilter och inte betong, allt för att få bra luftdrag i bergets hålrum

Största skillnaden mot förra besöket var fukten. Bergrum läcker in vatten och under de senaste två åren har avrinningen ut ur tunneln täppts till av naturen så fukten var så påtaglig att det duggregnade inne i tunneln.

Nere i första bunkeravsatsen smalnade ventilationsschaktet av och nästa "hål" var mindre, för varje steg neråt avtog de sista resterna av ljus, egna ficklampor var enda ljuskällan.

Trots att båda ändarna av tunneln och bunkern är försedda med stenfilter för att skapa ett kraftigt luftdrag så har marken utanför mättats av vatten och naturliga rännilar täppts igen. Hela den horisontella tunneldelen ligger under ca 2 decimeter vatten vilken skapat ett nytt klimat inne i tunneln. Det "regnar" inne i tunneln, den mättade luftfuktigheten är fullt synlig i ficklampsljus och enskilda daggdroppar var fullt synliga.

En blick uppåt mot det schakt och den trappa vi kom från.

Jämfört med vårt tidigare besök hade allt förgängligt material gått åt till förgängligheten. Herrtidningar från 1977 och annat som dåtidens värnpliktiga fördrev tiden med hade på två år förvandlats från papper med läsbar text till en knappt igenkännbar hög med mögel, trots all avsaknad av ljus.


Större delen av tunneln låg under vatten, så ljuskällan fick bli en svepande ficklampa under tiden man tog en promenad i tunneln. En blixtbild skulle bli som att köra med helljus i dimma.

Tiden bryter inte bara ner materia så att järn rostar och papper möglar, även världen utanför tunneln ändras. Vår uppfattning om vad som är säkert eller inte, vår uppfattning om vad som är farligt eller inte förändras liksom det vi uppfattar som hot. Min uppväxt präglades av ord som atombomb, overkillkapacitet och ubåtar.
Här syns ficklampans ljuskägla tydligt i den fuktiga tunneln, fuktens påverkan på järn och andra metaller är påtaglig.

Allt det där finns kvar, den fysiska overkillkapaciteten har säkert minskat medan träffsäkerheten ökat, idag kallas det nukleära stridsspetsar och de har en kuslig träffsäkerhet, men vi har väl vant oss. Idag fruktar vi mer att strömmen ska gå och att mobilmasten ska slås ut så vi inte kan skicka bilder till och twittra med varandra på vår iPhone. Samma iPhone som används för att markera ett intressant UE-objekt med gps-koordinater så vi ska hitta dit igen om behov uppstår.


Ju närmre utgången, desto mer vatten så tunneln lutar svagt utåt, synd bara att dräneringen täppts igen.


VID STENFILTERPORTEN 2009