KONGRESSZENTRUM DES SPORTFORUMS HOHENSCHÖNHAUSEN, BERLIN
Likt en bunker som klättrat upp ur jorden ter sig denna byggnad. Jag kan inte bestämma mig för om den en gång har varit vacker eller om den bara är spännande nu.
De första byggnaderna restes redan på 50 talet och i omgivningarna finns 35 olika sportarenor och friidrotts anläggningar. För DDR och staterna i öst var det viktigt med elitidrott, i den mörkbruna föregångarens anda skulle urvalet ske i tidiga år och träningen skulle ske med guldmedalj i VM och Olympiader som mål. Förutom den rena sportprestationen, ofta kryddad med en något för stor mängd kemikalier, så uppnåddes två mål.
.
Ganska likt ett kustbatteri, ett kanonvärn med elaka kanoner bakom betongen. Vet forfarande inte om byggnaden är vacker eller ful?
Det första att visa den egna befolkningen att DDR presterade på topp i internationella idrottsevenemang, på så vis erbjöds det skådespel som i om inte brist på bröd åtminstone var brist på rimlig levnadsstandard pga. klen NNP. Det gick att inom DDR hävda att man var ”bäst i världen”.
.
Det som en gång var köksregionerna, där man tillagade DDR specialiteter till kongressledamöter och sportstjärnor
Det andra målet var att omvärlden skulle bli imponerad. Både staterna i väst och ”broderfolken” på östra sidan järnridån skulle imponeras av de fantastiska prestationerna från DDR, även om de flesta visste att idrottsutövarna på toppnivå var fullproppade med ”spårlösa” kemikalier. Dessutom blev många av elitidrottarna handikappade och rullstolsbundna efter sina världsrekord,
-men de hade en olympisk guldmedalj i hyllan och var DDR hjältar.
.
Troligtvis? senare tyska spotlights som monterats i ett sista försök att göra byggnaden attraktiv.
Även Östtyska Volkspolizei och Stasi tränade här. Någonstans måste man ju hålla hus under sin träning och på köpet fick man närheten till elitidrottarna och ”de vanliga” som tränade här vilket säkert var en bra källa till information att lagra i hyllorna.
.
Modern visionär arkitekt och sedan traditionell öststatspanel, även om den inte längre är 120 cm bara 70 - 80!
Den gamla vanliga historien om Gorbachov, Honecker, Krentz och Tysklands enande spelar naturligtvis en roll här också. Först avslöjas alla brutala dopingskandaler när man hittar journaler här över de tidigare medaljörerna och vad man pumpat i dem. Sedan hittar man asbest och andra mindre trevliga byggmaterial i de nyare byggnaderna.
.
DDR interiör, 70-tal? För att inte låta någon sväva i villfarelse ska jag förtälja att målningarna är av senare datum, mycket senare datum.
Med murens fall och kapitalismens inträde här så dök även gymmen och de privata träningshallarna upp lite varstans i öst. Skulle man träna var en f.d. statlig anläggning från DDR inte förstahandsval för så många utövare.
.
Krossat glas var ingen bristvara, allt som ser ut som pulver på golvet är glaskross.
Åtta år efter Tysklands enande övertogs allt av ”Treuhand”* med uppgift att antingen få det hela att gå med vinst eller lägga ner det, det blev det senare alternativet.
.
Det var påkostat här inne. Stengolv och klinker på väggarna
Ruinen
Kvar finns en ruin med östtyska träpaneler och kongressalar där jag kan höra C.H. Hermanssons och Lars Werners tal översättas till tyska, om de nu någon gång gjort ett besök här. Jag kan höra hedersgästen Fidel Castro gapa om död eller revolution och jag känner nästan närvaron av några Stasitittare som gömt sig bakom gardinen som hänger snett. De antecknar allt jag gör.
.
Ljudisoleringen i taket är nu en förtorkad massa på golvet.
”svenska medborgaren Carl B. Ägnar osunt stort intresse åt våra mindre välskötta byggnader och fotograferar dem i akt och mening att driva antikommunistisk propaganda i väst. Han påtalar DDRs brister och påstår att staterna i Warszawapakten inte är riktiga demokratier. Dessutom fotograferar han allt som inte är av bästa DDR standard, ett mycket medvetet negativt selektivt urval för att på det viset påvisa för väst att man i DDR lever i fattigdom bland sönderslagna ruiner”. ja lite så där hade de nog kunnat skriva om jag gjort detsamma som nu fast för 30-år sedan.
.
En av de stora kongresshallarna, undrar om Werner eller Hermansson varit här och hållit högtidstal?
Att vandra vidare här inne kräver kraftiga skosulor, krossat glas överallt. Vandalerna har med tysk grundlighet, -om uttrycket tillåts, sett till att inga hela fönsterrutor finns här. Men byggnaden är så där öststatsmagnifik med en prålig strikthet. Först ritar arkitekten en stram byggnad, sedan klistrar byggherren på träpaneler upp till 1och 20, för det har man alltid gjort och sedan hänger man upp vita nylongardiner med broderier längst nere och man har ett prydlig DDR mitt uppe i sitt sena 70-tal.
.
Den dagen demonteringsfirman kommer är stora delar av jobbet redan gjort.
Fantasin skenar, breda trappor, stora salar, Zara Leander är redan ute ur leken. Men nu, nu borde hon komma upp ur trappan i glitter och galaklänning, men det kom ingen Zara i stället kommer Alla Pugachova, en diva och superstjärna av allra största mått, med blottad barm och Stasi följe. Här var även tid för ungdomlig populärförlustelse enligt Enhetspartiets partibok. Om just Alla Pugachova varit här vete katten, men hon kunde utan vidare varit 1988 års största begivenhet, om hon nu inte var fullt upptagen med att verka för Tjernobyls offer.
.
På takterrassen hade spillning och rester blivit gräsmatta, grön trots ihärdig sommarsol.
Ingenstans att sätta sig, glas och nedfallen isolering överallt, en vistelse här bland asbestdamm och glasfiberull i luften förlänger knappast livet. Så man får luta sig mot en pelare och betrakta härligheten. Här avtackades sportstjärnorna efter att ha givit ära åt DDR, här lades strategier upp för hur nästa medalj i OS skulle tas, här konfererades med läkare och dietister vad och hur mycket man kunde pumpa in i idrottsmännen för att de skulle nå målet att göra DDR till bäst i världen, kosta vad det kosta vill i liv och lidande.
.
Ännu en Rostocker Lampe, En riktig DDR ikon.
* TREUHAND: Var ett företag som bildades av Tyska staten efter återföreningen, med uppgift att privatisera och rationalisera de olönsamma företagen I öst. I motsats till svenska statliga satsningar under 70- och 80-talet som skulle rädda jobb i olönsam industri, var Treuhands uppgift att se till att det olönsamma och ineffektiva försvann. Företag med flera tusen anställda kunde, om de fick vara kvar drivas vidare med vinst med bara hundratalet arbetare.
.
Nödutgången har fallit, kvar ligger brandtrappan och rostar.
En av sidoingångarna, undrar varför taket till entrén måste vara mer än en meter tjockt?
.
.
