KOCKUMS GJUTERI
Axel Stenberg (blir det mer av framöver) hette arkitekten och byggnaden stod färdig 1910
Ska man ha ett varv måste man kunna göra fartygsaxlar som driver propellern eller propellrarna på båtarna. Den sortens propelleraxlar går inte att göra av tjocka rör, nej riktiga doningar d.v.s. helgjutna axlar från motor till vatten. Rörlig helgjuten kraftöverföring!
Gjuterihallen har blivit tillbyggd och kringbyggd att antal gånger och det är dessa delar som nu monteras ner, men visst ser även dessa nyare delar spännande ut!
Nu är det ju så att en propelleraxel snurrar rysligt många varv i minuten, så det är viktigt med både balans, minimering av egensvängningar mm. Bara at toka stålet så det är flytande och hälla det i lämplig form.
Ryggraden i hela byggnaden är en jättelik stålkonstruktion som är bärande för en travers på vardera sidan av hallen, miljön är minst sagt förstklassig
När väl stålet under optimala förutsättningar svalnat i sin form var det dags att transportera det till renseriet. I renseriet skars, slogs och slipades allt av som "runnit över" från gjutgodset till andra hallar på området. Därefter var det transport till maskinhallen där svarven tog över och såg till att de tunga propelleraxlarna anpassades till sina infästningar och "vaggor" på fartygen där de tjänstgjorde.
Ljus var ingen bristvara i gjuteriet, om man nu inte var här en regnig dag i november, då är det inte lika rikligt med lumen
Det blev inte så mycket gjort i gjuteriet vid starten, men 1914 smällde det till och då blev varje varvsinnehavare leverantör till krigsmakten och pengarna strömmade in. För de stora varven i allmänhet och för Kockums varv i synnerhet.
Man nästan känner doften av smält metall, fast idag var det fuktigt och kallt och luktlöst
Kockums expanderade ända till det blev lite för mycket krig i mellanöstern, där det blev krig igen, oktober 1973, Israel på ena sidan och Egypten och Syrien på den andra och vi upplevde vår första oljekris. Denna var naturligtvis en engångsföreteelse som man inte behövde bry sig om, det lugnar sig nog snart där nere även om oljan blev "lite" dyrare efter. Men inte kan dom väl fortsätta kriga hur länge som helst (trodde man 1973).
Undrar om och i så fall vad man ska göra med hallen, ännu mer mediabolag och ännu mer mediaproduktion?
Sedan blev det krig och revolution i Iran 1979 och det blev en ny oljekris. Det var några högst oförskämda oljeleverantörer att kriga och ställa till oordning på oljemarknaden, det kan ju få konsekvenser för ekonomierna i väst! Jo det fick det.
Här slet vår generations fäder, varannan klasskamrats pappa jobbade ju på Kockums
Nu borde dom väl ända ha krigat färdigt där nere på arabiska halvön och se till att leverera olja till de förfrusna staterna i nord som var väldigt beroende av oljan och vars hela industri byggde på låga oljepriser. Dessutom gick ju volymen transporterad olja ner, vilket drabbade redarna som inte ville köpa nya båtar lika ofta och dessutom tyckte att Kockums flytetyg nog var lite väl dyra. Det löste finansministrarna Boman (M) och Fäldt(S) med lite devalveringar och så kunde man hålla på ett tag till.
Traversförarens utsikt
Men till sist gick det inte längre och det sista gjötet svalnade här inne 1984, Orwells klassiska år, sedan dess har begreppet "big brother" ändrat betydelse och det som nu gjöts, hamrades och svetsades på Kockums sjönk som en -u-båt.
Äntligen lite profit i kassan efter att ha levt på skattebetalarna sedan de där krigen i mellanöstern. De sjunkande u-båtarna var så bra att man från andra sidan jordklotet önskade inhandla några stycken. Det fanns fortfarande lite unikt kunnande kvar och vi människor har ju alltid tyckt om att ha längre svärd och tyngre U-båtar än grannen. Inte så att man konkurrerade med de ryska Akula/Typhoon eller amerikanska Trident U-båtarna, nej man var smartare än så.
Kablar var det gott om, det var innan världen blev wireless
Man byggde världens (påstår man i alla fall och det stämmer säkert) tystaste ubåt och den drevs av en Stirlingmotor och vips fick skattebetalarna valuta för sina ”investeringar”. Man exporterade dessa "fattigmans atomubåtar" till Australien. Kockums som nu inte längre var ett varv i Malmö låg i Karlskrona. Eftersom Sverige sedan 1995 är medlem i EU och vi med det har papper på att vi litar på våra grannländer och inbegripet detta inte heller ska kriga mot varandra så sålde svenska staten 1999 verksamheten till Howaldtswerke Deutsche Werft AG. HDW AG. Det visade sig vara en lönsam affär för allt och alla.
Fast Kockums Mekaniska Verkstad ligger inte i Malmö längre!
