LEDNINGSCENTRALEN I UNDERJORDEN
Det är tidigt 1970-tal, Sovjetunionen, med Leonid Brezjnev som högsta tupp, generalsekreterare i Kommunistpartiet, -det fanns inga andra partier, och ordförande i högsta Sovjet var ett hot mot alla sina grannar, inklusive Sverige. Det enda dom var bra på var hockey och friidrott, resten av deras samhälle var undermåligt. Visst hade de världens största stål-, kol- och energiproduktion, men de hade inte vett att ta vara på det de producerade, dessutom var kvaliteten på det producerade högst tvivelaktig.
.
Att ta sig in krävde viss akrobatik, ni vet, bred bröstkorg och annat som kan fastna.
.
Inne!
.
Sovjet kränker regelbundet gränserna mot Sverige, Sverige låter NATO spionera på Sovjetunionen och tilliten mellan blocken är obefintlig. Men medan ekonomin blomstrar i väst så händer inte alltför mycket i öst. Visst har de en NNP-ökning, men inte i paritet med västländerna BNP ökningar. Sverige var neutralt, det sa fröken till oss när jag gick i lågstadiet, så det måste vara sant. Det sa även Erlander, Palme, Ingvar Karlsson m.fl.
vilket väl verifierar att min lågstadiefröken talade sanning. Men eftersom Sovjetunionen ständigt kränkte vårt territorium så beslutade det neutrala Sverige att stärka gränsbevakningen mot öst. Vad var väl då säkrare än att spränga ner sig i det svenska bergrummet, långt ner och inreda med den för tiden mest avancerade tekniken och de mest imponerande bevaknings- och övervakningssystem som fanns tillgängliga.
En titt in i ett rör, inte större än 25 cm, men på andra sidan uppenbarar sig en helt ny värld.
.
Det där med radar, radiospaning mm, det var och är Sverige otroligt bra på, så tjuvlyssna på elake Ivan var vi duktiga på. Ovan jord byggdes antenner, högre än hus, men dolda i skog och vegetation. Längre ut installerades radaranläggningar och annat som kunde upptäcka fientliga rörelser i luften och på sjön.
.
Även spionplanen som flög omkring och troligtvis kränkte sovjetiskt luftrum tog ju bilder som skulle framkallas, granskas och analyseras. Men de som skulle kontrollera allt detta och övervaka vad tekniken ser, skulle sitta osynliga och skyddade långt ner i bergrummet.
.
.
En bunker är av sin natur blind och behöver rörliga ögon och öron för att kunna fungera, dessa rörligheter är givetvis mer utsatta för åverkan och påverkan från illasinnade människor, dessa kallades förr lite obestämt för fiende, numera talar vi ur skägget och kallar om ryssar. Ryssar har alltid haft för avsikt att dominera sin omvärld och deras politiker med undantag av nobelpristagaren Michail Gorbachov (fredspriset 1990) har alltid ansett att deras grannar är bortklemade individer som inte har vett att vara rädda för ryssar och därför borde erövras och förtryckas, helst utrotas. .
.
Det är ingen hemlighet, även om det ibland försökte vara det under kalla kriget, att anläggningar som denna var byggda enkom för att spana på ryssar, sovjeter och deras allierade samt skydda oss och de som befann sig i bunkern från ryska smällare av alla kalibrar. Behovet i Sverige av skyddade platser för att ha lite kontroll på elake Ivans göranden var stort. Så det beslutades att bygga ett större antal ”bombsäkra” bergrum, -bunkrar i Sverige. Detta är historien om ett av dem.
.
Det var en söndag i september 2023, solen visade sig på sitt bästa humör och de underliggande obefintliga molnen hade vett att vara just obefintliga, men vi skulle tillbringa dagen under jord. Efter en längre bilfärd viker vi av in på en liten asfalterad väg som så småningom blir smalare och smalare. Till slut dyker den sommarstugeröda vaktstugan upp. En grön grind som står öppen verifierar att vi är på rätt väg.
.
Vår guide och gode vän Anders, mest känd som fri och självständig, har varit här förr och visar vägen. Det dröjer inte länge tills vi kommer till vår ingång, en ingång som krävde lite vilja och RMI för att ta sig in. Kalla kriget väntade där inne, men det var på 70- och 80 talet, den globala uppvärmningen hade även drabbat vårt besöksmål, så vi kunde fortsätta med de lätta sensommarkläderna, lite senare skulle vi behöva byta om för att vattenvägen ta oss vidare.
.
Vi kommer först in i stötvågstunneln, bara det ett imponerande hålrum. En gulmålad mittlinje längst med tunneln tyder på att det förekommit rullande trafik här nere, kanske inte stora Scania och Volvo, kanske inte ens motordrivet, men i så fall har det förekommit skytteltrafik med handdragna pallastare. Ungefär mitt i stötvågstunneln finner vi en tvärtunnel, -den som går till själva bunkern.
Då vi tar oss vidare in i tvärtunneln finns tydligt graverade skyltar som talar om att vi passerar stötvågsgräns och gasgräns, -bra att veta, i alla fall under kalla kriget.
Vad det gäller belysning här inne så var den givetvis icke existerande. Vi hade med oss, i vårt tycke, bra ficklampor, vår guide släpade med sig tyngre doningar ungefär 10 gånger starkare än våra lampor och ungefär tjugo gånger kraftigare än din skarpaste taklampa hemma.
Invid väggen till tvärtunneln, från stötvågstunneln satt en större mängd halvmeter stora runda ventiler, deras uppgift måste varit att under normalt tryck släppa ut och in luft till bunkern från stötvågstunneln.
Men så som de var monterade skulle de vid ett högre tryck utifrån, med detta trycks hjälp pressas mot sin botten och stängas och på så vis rädda hörseln och livet på de som befann sig innanför inne i själva bunkern.
.
.
.
.
.
På andra sidan denna ventil och dörr satt man i tryggt förvar mot alltför högtrycksbetonad tillvaro.
.
För att komma vidare till själva bunkern var dett passkontroll, i detta fall var det vattenpass som gällde. För vidare passage, dörren till höger.
.
För att ta sig vidare skulle vi nu passera utrymme som krävde ombyte. Framför oss väntade en lägre placerad bunker fylld till ca 150 cm med vatten. Som tur var hade vi förvarnats och hade med oss passande fiskeklädsel för att likt en man ur bibeln, om inte gå på, så åtminstone i vattnet för att ta oss vidare. Härefter var vi inne i själva bunkern, ledningscentralen, radiocentralen eller vad respektive vapenslag önskade kalla den.
Här flyter våra tillhörigheter torrt och säkert.
.
Sedan fick vi gå på plankan
.
.
.
.
Vatten är obevekligt, fyller upp allt, så dessa regioner fick förbli outforskade, det fanns tveklöst viss risk att bli blöt om fötterna.
.
Jag har uppgifter på dess exakta namn och nummer, men då avslöjar jag också dess geografiska placering och hur man tar sig hit och det vill jag inte. Detta för att förhindra vandaler och oseriösa upptäckare att hitta hit, -det är inte helt ofarligt att ta sig in och vara här. Trots sin idag avskalade nakenhet vill jag inte heller bidra till graffitti här inne, det kommer nog ändå, men då har inte jag varit delaktig i att dela uppgifter om att hitta hit.
.
En trappa till de övre regionerna och
hit upp har vattnet ännu inte nått.
.
.
En bunker är som nämnts blind och döv och måste förses med ögon och öron. Anläggningar som denna var till för personal och en hel del teknisk utrustning. Vad som placerades här skulle klara ”viss vapenverkan”. Ögon och öron i form av radar, radiosignalspaning, radiolänkutrustning installerades i betongkassuner på ett avstånd av
.
minst en halv kilometer från berganläggningen. Kabelanslutningarna till berganläggningen skulle vara dubbla och ha olika sträckning och olika ingångar. Dessutom skulle anläggningar som denna hålla sig med reservfundament för radiomaster mm, för de fall att ryska smällare skulle förstöra existerande utrustning.
.
.
.
.
Hela bunkersystemet på fyra plan var helt fristående inne i berget. Först ett gigantiskt hål i berget, sedan bygger man en anläggning på torpargrund (bästa tänkbara beskrivning) så att bygget och dess inneboende är isolerade från bergets eget liv och skakningar om eller när sovjeten / ryssen tänkte komma.
Bilden till höger; berggrund till höger i bild, bunkervägg till vänster i bild och vad jag föreställer mig en större uppsättning jordkablar.
.
.
.
.
Övriga konstruktionsdetaljer är att bunkern förutom ingångstunneln även hade en reservutgång, vilken fungerade som utsläppsrör för de dieselavgaser som producerades här nere.
.
Innanför stötvågsportarna som var anslutna till stötvågstunneln fanns utrymmen för sanering av radioaktivitet om nu elake Ivan från Sovjet skulle få för sig att använda sig av kärnvapen mot oss och någon av oss varit ute och överlevt.
Anläggningen skulle motstå stötvågor (definition?) en viss vapenverkan (viss?) och gasanfall.
Vad som saknades var EMP skydd, så om inte berget i sig skyddade från EMP så var det kört med elektroniken. Men på den tiden hade inte soldater några iPhones och paddor, inte ens digitalkameror fanns, så en EMP hade mest skadat det elektriska och dåtidens elektronik, vilket jag förmodar hade eget skydd mot elakheter som EMP.
.
.
Tidigare i texten nämndes att det krävdes dubbel dragning och dubbla ingångar för antennkablar, här är en av dem.
.
.
.
En av två kabelindragningar till bunkern
.
.
.
Mer specifikt har jag fått reda på att anläggningens uppgifter var:
Luftbevakning:
Mottagning av rapporter från den optiska luftbevakningen.
Överföring av måldata.
Spaning, målföljning och sammanställning av information från radar.
Mottagning av och följning på talrapporter från ”övriga tillgängliga radarstationer”
Höjdmätning:
Automatisk höjdmätning av mål
Höjdmätning med nickande höjdmätare
.
.
..
..
..
.
Stridsledning:
Stridsledning av jakt mot utpekade mål, i första hand låghöjdsmål.
Återledning av jakt.
Stridsledning (luftvärnsrobotsystem) förband med utmatning av måldata för utpekade mål.
Luftförsvarsorientering LUFOR:
Luftförsvarsorientering via luftförsvarsgruppcentral
.
.
Sedan har jag fått reda på att just denna anläggning, även om den inte var avsedd för det från början spelade en viss roll när en sovjetisk atombestyckad u-båt U137 fick fel på kompassen och gick på grund i Gåsefjärden inne på svenskt militärt skyddsområde den 27 oktober 1981.
Det där med fel på kompassen borde ingå i boken världens största lögner, men sovjetunionen kunde inte hitta på någon bättre lögn, -den var lika sann som Sveriges neutralitet, så i den lögnligan stod det väl 1 - 1. Men denna höst låg en sovjetisk u-båt och guppade på en klippa i Gåsefjärden,
.
.
medan världspressen dokumenterade filmade, fotade samt intervjuade svenska militärer. Det går inte att förneka, hela det demokratiska fria världen asgarvade åt detta sovjetfiasko.
Det som irriterade sovjeterna mest var inte att båten fick ligga kvar en vecka, eller att de inte fick ta sig in med sin egen flotta och dra loss den. Det som påskyndade Brezjnevs åldrande och höjde hans hårfäste var att världspressen, BBC, NYT, FAZ, Reuters m.fl. alla utom Pravda, var där och kablade ut denna dunderpinsamhet från Sovjetunionen.
.
.
Fel på kompassen var det ja! Detta hände 1981 nitton år senare under tiden för det berömda millennieskiftet beslutar svenska politiker att Ryssland, Boris Nikolajevitj Jeltsin och kräkmedlet Vladimir Putin var ofarliga och ämnade spara pengar på försvaret och lade ner denna anläggning och nästan alla andra mycket dyrt producerade bergrumsanläggningar. År 2000 tog det alltså slut och sedan dess har vattnet sakta sipprat in i bergrummet,
.
.
lika sakta som Ryssland ägnat sig åt att bit för bit knapra landområden från sina grannar och hota med det mesta, om grannarna opponerade sig. Vattnet har haft drygt tjugo år på sig att sippra in, tjugo år har Vladimir Putin och hans lakejer också haft på sig att förpesta tillvaron för sina grannländer. Så historien tar inte slut nu, men väl här för detta bergrum här på gränsen till en svensk utpost. Var det bättre förr? -Det får framtiden utvisa.
.
.
.