Klicka på bildbaneret härunder för fler bilder på sockerfabrbiken
För att vara 110 år och varit pensionär i 50 år så är fabriken i gott skickSkivarps sockerfabrik har stått overksam i 50-år. Redan 1960 spolades den sista betan in genom svämmarna för att komma ut som råsocker ett drygt dygn senare. Skivarps Sockerfabrik var dessutom ett raffinaderi som kunde göra rent socker av råsockret, sådant som vi kallar strösocker.
Väl tillbommat men bra skydd mot väder och vind
Även om alla spår av produktionen är borta så är byggnaden intressant, de vackra pelarna av nitat järn, de fantastiska fackverkskonstruktionerna som håller taket uppe och eftersom alla fönster på bottenplanen förseglats som skydd mot tidens tuggande tand så ger de små punktformiga ljusinsläppen ett mörkt men magiskt ljus som kräver riktigt långa exponeringstider för att få några bilder. -stativ är ett måste!
Ett riktigt Camera obscura blev de gamla produktionshallarna med sina små ljusinsläpp
GÖTEBORGS MEKANISKA WERKSTAD som senare blev Götaverken....
..gjorde ett bra smides och nitarbete år 1901 för trots de 110 åren som gått, varav hälften utan uppvärmning så står bruket stabilt och det bärande stålskelettet som höll maskinerna på plats är på sin höjd i behov av ny färg för syns skull.
Varför Skivarps sockerfabrik fick kasta in handduken långt före Hasslarp och Jordberga kan man enbart fundera över, men under de senaste hundra åren har avstånden krympt. Nja eller rättare sagt avstånden mellan orterna blev lättare och snabbare att tillryggalägga tack vare modernare infrastruktur.
Här flödade vattnet ymnigt när det begav sig nu hinner partiklarna sedimenteras
Två av många saker krävs för att driva ett sockerbruk; ett kraftigt tillflöde av vatten och bra transportmöjligheter därifrån så sockret kan rulla ut ur tillverkningsorten. Skivarp har en å stor nog att förse bruket med vatten och järnväg att forsla bort sockret med. Ån är kvar men vattnet rinner utan omväg genom fabriken ut i Östersjön. De mindre privata järnvägsbolagen levde i denna landsända ofta i symbios med sockerbruken, utan järnväg inget bruk och utan sockerbruk inga intäkter stora nog att kunna köra tågen.
Hasslarp ligger bara några meter från västkustbanan som förbinder Göteborg med Helsingborg och Malmö så där var infrastrukturen av en bättre sorten. Skivarp däremot låg nära både Jordberga och Köpingebro och inte precis vid en vältrafikerad räls. Efterhand som sockerbruken rationaliserades bort ansågs väl Jordberga och Köpingebro mer lönsamma, så beslutet blev att stänga Skivarp redan 1960 trots skyddstullar och subventioner. En annan anledning var säkert bristen på arbetskraft och högre löner. Sockerbruken var helt enkelt tvungna att bli effektivare och mer rationella för att betala attraktiva löner till sina arbetare.
Här satt väl förmannen och förde bok över närvaro och förbrukat materiel.
Som tidigare nämnts, är det bara Örtofta Sockerbruk kvar i Sverige för att producera betsocker, medan Arlövs Fabrik raffinerar sockret till vad konsumenterna köper.
När väl bondekooperativens och de små bolagens bruk blivit monopoliserade av SSA kring mitten av 30-talet så kunde också rationaliseringar och specialiseringar ta fart. Lite krig och ofärdstider brukar få stater att vurma för inhemsk produktion och eftersom det rörde sig om livsmedel vurmades det extra mycket, så fram till Sveriges EU-inträde upprätthölls på ekonomiskt konstgjord väg svensk sockerproduktion med högre konsumentpriser som följd. 
På de övre planen släpptes dagsljuset in den naturliga vägen
Vad SSA beträffar så blev det senare uppköpt av Danska Danisco, som så småningom blev Dansukker för att nu vara i tysk ägo under namnet Nordic Sugar ägt av Nordzucker. Men än odlas det betor i Skåne och under Syngentas regi så framställer och förädlar företaget som en gång hette ”Hilleshög” fortfarande betfrö som exporteras världen över. Så helt död är inte den svenska sockerproduktionen.
Klicka på bildbaneret härunder för fler bilder på sockerfabrbiken
